Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»De likna i hög grad sin mor, sir!» sade mr Pott majestätiskt.

»Ack, ni stygga människa!» utbrast mrs Leon Hunter och slog skämtsamt herr redaktören på armen med sin solfjäder. (Minerva med solfjäder!)

»Greve! greve!» ropade hon därefter åt en rikt skäggbeprydd person i utländsk uniform, som i detsamma gick förbi.

»Ah! ni ropar mig!» sade greven och vände om.

»Jag skulle så gärna vilja presentera två utmärkta män för varandra», sade mrs Leon Hunter. »Mr Pickwick, jag har det stora nöjet att presentera er för greve Smorltork!» och därpå tillade hon i en brådskande viskning till mr Pickwick: »Den berömde utlänningen — som samlar materialier till sitt stora verk om England — hm! — Greve Smorltork, mr Pickwick!»

Mr Pickwick hälsade på greven med all den vördnad en så stor man hade rättighet att fordra, och greven tog en anteckningsbok upp ur sin ficka.

»Vad säger ni, mrs Hunt?» frågade greven, nådigt leende åt den förtjusta mrs Leo Hunter. »Pig Vig eller Big Vig — jag tror att det är så ni kalla edra jurister[1] — vasa? Jag förstår!» Och greven började att anteckna mr Pickwick i sin bok som gentleman av domareståndet, som härledde sitt namn från sitt yrke, då mrs Hunter lade sig emellan.

»Nej, nej, greve», sade damen. »Pickwick.»

»Ah, nu förstår jag», svarade greven. »Pick är förnamnet, och Wick är tillnamnet! Mycket riktigt. Hur står det till, mr Wick?»

»Jo, jag tackar, mycket bra», svarade mr Pickwick med sin vanliga godmodighet. »Har ni varit länge i England?»

»Länge, mycket länge — fjorton dagar — ja, längre.»

»Kommer ni att stanna här länge?»

»En vecka.»

»Ni får allt mycket att göra», sade mr Pickwick leende, »om ni under denna tid skall hinna att samla alla de materialier ni behöver.»

»Åh, de äro redan samlade.»

»Verkligen?» genmälte mr Pickwick.

»De äro här!» tillade greven, i det han betydelsefullt ickade sig på pannan. »Stor bok hemma — full av anteckningar — musik, målning, vetenskap, poesi, politik, allting.»

»Greve!» sade mrs Leo Hunter.

»Mrs Hunt!» svarade greven.

»Det här är mr Snodgrass, en vän till mr Pickwick och poet.»

»Vänta litet!» utbrast greven och tog ännu en gång fram sin anteckningsbok. »Huvudrubrik: Poesi — kapitel: litterära vänner — namn: Snodgrass; mycket bra. Presenterad för Snodgrass — stor poet, vän till Pick Wick — av mrs Hunt, som själv skrivit ett poem — vad hette det nu igen? — Grodan, den Blödande Grodan — bra, mycket bra!» Och greven stoppade in sin anteckningsbok och gick med diverse bugningar och komplimanger sin väg, fullkomligt övertygad, att han gjort högst viktiga och värderika tillägg till sitt kunskapsförråd.

»Underbar man, den där greve Smorltork!» sade mrs Leo Hunter.

»Äkta filosof», sade Pott.

»Ett klart huvud och en stark själ», tillade mr Snodgrass.

En kör av omkringstående instämde i ropet till greve Smorltorks lov, skakade vist sina huvuden och ropade enstämmigt:

»Mycket!»

Som entusiasmen för greve Smorltork var mycket stor, skulle hans lov måhända blivit sjunget ända till festligheternas slut, så framt icke de utländska sångarna hade ställt upp sig mitt emot ett litet äppelträd, för att det skulle se pittoreskt ut, och börjat sjunga sina nationalsånger, som icke tycktes vara synnerligen svåra att utföra, eftersom den stora hemligheten syntes bestå uti att tre av dem skulle grymta, medan den fjärde tjöt. Då denna intressanta konstprestation slutat mitt under hela sällskapets högljudda handklappningar, började en pojke att fläta in sig mellan tvärslåarna på en stol och hoppa över den och krypa under den, falla omkull med den och göra allt annat än att sätta sig på den, och därpå att göra en halsduk av sina ben och binda dem omkring sin hals, och därefter att visa med vilken lätthet en mänsklig varelse kan giva sig utseende av en förstorad groda, vilka samtliga idrotter förskaffade de församlade åskådarna den största glädje och tillfredsställelse. — Ovanpå detta hördes mrs Pott svagt framkvittra någonting, som artigheten tolkade såsom en sång, vilken var ganska klassisk och fullkomlig i kostymen, eftersom Apollo själv var kom-

  1. Big—Wig = Storperuk. Obs. De engelska domarna bära peruker under utövningen av sitt ämbete.