( 77 )
Ney annars wil Gudz Ord / hans ordningz rätta mening /
Går ut uppå / ännu en mera tät förening /
GUD såg at Mannen ei så ensam borde gå /
Och giorde honom hielp / men aldramäst ändå
At det fulkomna skick som wärket hafwa borde
Der saknat blef ännu / för än GUD Qwinnan giorde
Han tålt ei/ at et wärk så deiligt ädelt rikt /
Skull ofulbordat bli ell’ något halfgiordt likt.
At en så konstrik bild som menskian / skulle räknas
De utkast wara lik / der blått et hufwud tecknas
Et hufwud utan mer / hwarpå GUD rådligt fan
At Qwinnan skulle bli en del af sielfwa Man.
Och det bestyrkte Gud med den befalning klara /
De skulle som en kropp et kött allenast wara /
Ty denne mening har S. Paulus när han lär /
At Mannen Hustrun sin för sielfwa Hufwud är.
Hwad kan mer tät och nät tilsammanfogat heta?
Men utaf desse skäl / så bör en Hustru weta /
At hon sig hålla måst och blifwa wid sin Man /
Ehuru Lyckan hälst sig hos dem ställer an.
Om de som öfwer Siön uti en Farkost fara /
J storm som uti lugn tilsammans måste wara /
Om de som bo ihop och lefwa i et Hus
Ha natten lika lång och dagen lika lius.
Hur snöpligt wore då om de som sammanhöra
Om Man och Hustru som en kropp allenast göra /
Til sinnet äfwenwäl ei wore alt som et /
Det wore illa nog: dock hälften mera ledt
Och mera stygt är det / om twå så när förente /
Twå halfwor til et helt så illa sammantiänte /
At när den öfre del sig kände swåra sting
Den nedre ging i dantz bå’ här och där omkring.
