( 49 )
Jag swär begynner han / iag hade äwigt tänckt /
Ja trodde med mig sielf mig kunna öfwertyga /
At Qwinnan kallsint war och wi til älskog kryga /
Som dem naturen sielf en större förmån skänckt.
Alt detta oansedt / så spör iag mer och mer /
Hur högt det swaga kön til älskog är benägit /
Ja uti detta fall oss wida öfwerlägit /
Ty hwad som följa lär / ehr slikt tilkänna ger.
Med möda hinna de til tolf ell' tretton år /
Förn än de hemligt sig med kärleks-tankar qwälja /
Och snart sig den til wän och den til maka wälja.
Men om det händer sig at en til tiugu går /
Hielp Gud hur låter den / hon räknar alla dar'
Hon längtar / trängtar / ber' / hon brukar tusen ränker /
Men håls hon intet kär / hon sig i löndom kränker
Och tärs som af en eld / den askan åfwan har.
Dock är iag icke den som sådant lasta wil /
Ell' någon wrångwis dom på deras sida fälla /
Hwad mån den arma hop förutan Manfolk gälla?
Hwem undrar då så högt at de dem längta til.
Och hwad orimligt mer / hans skalke-rim beslöt /
Det iag för korthet skul mig föresat at tiga /
Dock at wårt kön til mer än älskog äre wiga /
Det witnar han som bäst / emedan hwar man wet
Hwad oregerlig gäst / hwad plåga kärlek är /
Den wid sin ankomst strax förnuftet underkufwar /
Förwirrar wett och skäl / förwärrar alla skrufwar /
Förwillar wiljan sielf och främjar sit begär.
Är det nu Qwinfolks wärck? går det för swaga an?
Förstår en Flicka strax en slik tyran at tämja?
Och dölia sådan eld? det tycks mig illa sämia /
Dock den som slikt at tro mig öfwertala kan
