( 75 )
De ha’ wäl kunnat / oss om iag derom törs nämna /
Sin dårskap rätt så wäl som sina krämpor lämna /
Et gammalt missbruk / blir ei bättre än et nyt /
Fördenskul at det har så många flera lyt.
Det wore som mig tyks / oss Christnom mera tiänligt /
Det wore med wår tro och lära / mera enligt /
At öfwerdåd och prål at fåfäng yppighet /
Wid sådan helig ACT ei leden blef ell’ set.
Det wore nyttigt / för de twenne kärlig-sinte /
At de sit ändamål slikt fiäs förutan / hinte
At de förskonte sig för otilbörlig pragt
Och genast tänkte på at taga sit i ackt.
Det wor’ en lexa / för de nyss förente twenne /
Til Christlig måtlighet / för honom som för henne /
De sluppe mången gång at sättia sig i skull /
En hwar som gifter sig har ei just pungen full.
Hur mången klagar sig och finner sig bedragen /
Som trodt / hans giftermål skul likna första dagen
J allahanda frögd / men had’ han warit klok /
Då had’ han utan krus straxt tagit wid sit ok.
Et gifte / huru liuft hur lyckligt det begynnes
Är ei så sött och lätt / som det från widden synes /
Hur älskat Mannen blir / hur kär han Hustrun har /
Der röns och sköns ändå at hwar sin börda drar.
Hwar sin; hwad säger iag? så få de icke byta
Den skilnad skulle wist twå Makar illa lyta /
Ney ney / de måste sig ei låtat wara ledt /
At här hwar motgångz tagg / ger twenne styng med et.
Hwad swårhet hwad beswär / hos ena parten finnes /
De kännat bägge twå / så framt de et til sinnes /
Hwar trött hwar sorgse stund / förökes dem til twå /
Men Hustruns lått den blir full’ mera dryg ändå.
