Det wåller äfwen ock at Konungens Gemåhl, Så innerligt Behag til hennes Wäsend fattat, Sig sielfwan wäl betient, och henne Wärdig skattat, At niuta större Nåd, än mången afwug tåhl. Si nu behöfwer du ei hwem Jag menar, gißa; Ty Fröken DUBEN kan hwad Jag dig sagt, förwißa. De trumpensinte sielf, som altid knota på, Hur sparsamt Dygdens Barn, med Lyckans tilhielp främjas, See här, at wälgång lätt med wäl förhållan sämjas, När de på säker Grund sig stödia bägge twå, Hwar Himmel och Natur sin förmån ymnogt dela Bör ingen öfwerwigt på Lyckans wägnar fela. Min Fröken, kunde Jag som Jag har hågen til, Ehrt wärdige beröm åt Efter-Werlden lämna Och Edert Ädla Namn så fördelachtigt nämna, Som Ehr förskyllan och min Sång-Gudinna wil, Det wore wist ett wärck som allmänt bifall rönte, Och Mästerinnan än med tack i Grafwen lönte. Men hand och stämma fins til sådan sång för swag, Ty wil Jag heller på en Nyåhrs-Önskan tänckia, Och honom be, som rår oändligt mehra skänckia, Än någon önska kan, Han wille Dag från Dag, Och Åhr från Åhr Ehrt Lif til långa tider spara, Och denne önskan bör enhälligt allas wara; På det at en så ren och Ädel-artad Siäl, Som stichtar mycket godt och ingen söker swärta Den för sin trohet skull, som för sit öma Hierta, Står både hos sin GUD och Öfwerheten wäl, Ett redskap, utwald til at lätta mångens börda, Man än i många Åhr, tilbörligt finge wörda.
