En af Dygd fullkommen Siäl, Där sig wett med Fromhet parar, Högt förstånd och sedighet, Med en täck Annämlighet Mot den yttra Fägring swarar. Lik wäl må här ingen neka, Största Krafften at beweka Står i sköna ögons macht, Deras strålar öfwerwinna, Och Apollo måste si, At hans Lager ei blir fri, Utan måst af Kärlek brinna. Doch en Eld som ei förtärer, Och en Brand som ei beswärer, En rätt oförfalskad glöd, Som den kyska Guden tände, Då det första Brude-Par, Uti Eden stadder war Och sin högsta sällhet kände. Ja hur’ skulle Lyckan kunna Ehr Herr Brudgum annat unna, Än en slik fullkomlighet? Skulle Kärlek ei förnöija Eder, som så mången gång Med en oförliklig Sång, Welat des Beröm uphöija? Sälle Par, Ehr Lycka grönske, At alt hwad J sielf Ehr önske, Må i största Ymnoghet Allestädes öfwerflöda: Men när Åhret wänder om At ei Waggan finnes tom Lär Cupido sig bemöda.
O Come ha Graziosa stella, Chi per Donna fresca e bella Puó dar contento all’ occhio ed al desio, E Puó sicuro dire: il Cuore è mio.
