Som wille, lijk de wisa dårar, Förbiuda all emfindtlighet, Där dock naturen sielf, förset Oß, när så tränger om, med tårar.
Men det är sant at när som wi, Den oron wi nu lefwom j Oß rätzlig under ögon ställe, Så äre de som denne tid Bli hädan skilde, och i frid Sig hwila få, ju mycket sälle.
Deß vtan, den i sina da’r Beröm och heder wunnit har, Som följa med och pryda båren; Dör eij för bittigt, ty man wet, At ålderdomens skröplighet, Får dyrt betala silfwer håren.
Den skilnan mellan oß och dem Som hämtas til sitt Himla hem Kan heller eij så långlig wara, Hur hastigt löper tiden bort? Som wisar oß, at innan kort, Wi samma färden skolom fara.
Där blir det wid; dock wet jag wist, At den som något kiärt har mist, Sin sorg ei genast låter stilla; Fast Skalden stundom tror sig om, Med rimmen skaffa läkedom, Tör han wäl mödan fruchtlöst spilla.
Ehr, som jag detta skrifwer till, Jag hwarken låfwa kan ell’ will, Den tröst som mot Ehr saknad swarar; Men J, näst GUD och tiden må, Där sielfwe lägga win vppå, At sorgen ei för länge warar.
