Hwad är det då som J så träget efterfiken? Hwad annat, än ett blått förgängligt lyckans lån, Där J på samma sätt som edra wederliken, Som alt det samma ägt, måst innan kort ifrån: Doch måste ingen tro, sig sielf til meen och plåga, At mäst de onde, godt af werldsens goda ha, At det dem flyter til med öfwerwigt och råga, När de som godt förskylt, få godt som mistom ta. Bort bort! med sådan tro, som länder oß til hinder, Och nekar oß at tro wår gode GUD om godt, Som gier den ena mer, en annan åter minder, Dock altid nog åt den som nögd är med sin lott. På fästet öfwer oß, bland Stiernor och Planeter, Där syns den ena mer den andra mindre klar, Här nedre äfwenså, hwad fördelachtigheter, Den ena menniskian fram för den andra har; Men låt oß icke tro det wara dygdens öde, At slita tiden bort i jämmer och beswär, När allehanda lust och alltings öfwerflöde, Dem wrångom medlertid til byte lämnat är: Nej ingalunda, nej, ändock det stundom lyckas Dem ogudachtigom, at alt dem går i hand, De fromme däremot förgätas, twingas, tryckas, Så går det, GUD ske lof, och twärt emot ibland. När jag ger achtning på hwad sorger och förtreter War saligt döde Fru i werlden genomgått, Och hwad i andra måhl, för förmons härligheter Hon niutit, dömmer jag at Hennes lycka rådt, Hon war af ädel börd, i waggan fick Hon smaken At följa deras spor, af dem Hon kommen war, De höllo Hennes dygd, Hon deras minne, waken Och i wälsignelse hos efterwerlden qwar; Naturen hade, så til sinnet som til kroppen Mer än hon wanligt giör, deßutan Henne prydt, Och äran hade ju til högsta heders-toppen Af Stånd och wärdighet, som närmast Henne flytt;
Sida:Poetiske Dikter-1732.djvu/78
Utseende