At, om werldsens gull och håfwor Mig til bods för henne stått, Så gemene weder-gåfwor Hade jag, wet GUD, försmått,
Ach hur’ will mitt öma hierta Härda ut wid all den smärta; Den jag saknar, swäfwar mig Som för ögon stundelig, Stundom tycks mig i en dwala At jag Henne när mig ser, Men hur’ drygt får jag betala Samma tycke sedermer.
J som lärt de Dödas griffter Lysa opp med edra skriffter, När i all min jämmer hört, Och hur’ hon sin wandel fört, Nämnen om det qwal jag lider, Och min Dödas wärdighet, At man än i långa tider Begge twå beklaga wet:
Hwad för gåfwor ogemena, Liufwa later, seder rena, Menlöst sinne, moget wett, Ängla täck och wänlighet, Hade Kroppen utstofferat, J des fägr’ste ålders wår, Den af döden herbergerat Blef, wid twå gång nie åhr:
Du som hiertat med mig delte Såta Wän! och hwad mig felte Eller war til wälbehag, Dömde af mitt ögnelag,
