Af slik betrachtelse förnöjdes Dina tanckar, Upmuntrades Din hug, och kårtades Din tid, Mon tro den lusten som i Kunga-husen wankar, Får nämnas der emot, ell’ liknas kan der wid? War sedan någon stund för Landtbekymmer ledig, För bygnads bråttska fri ell’ annat husbeställ, Då las Du i en bok uppbygglig, nyttig, sedig, Dock hwad för bok Du las: Så slapp Machiavell: Des utan ägde Du en hop med rariteter, Där dels Natur, dels Konst, tycks segra hwar om ann, Och den privat Person som flere sällsamheter Församlat innomlands, ei gies ell’ wisas kan: Däri bestod Din frögd; men om jag får wärderat, Så war Du där ibland den största raritet, En oförfalskat Wän, en Hof-Man omaskerat, Det rareste som jag i deße tider wet! Sofw’ Han, såf sött och lätt, försäkradt, at Ditt minne, Med heder och beröm hos efterwerlden står, Och at Din wänskap ei lär tagas ur mitt sinne, För än min tid är all, och afskiedsklockan slår.
✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤ ✤
Jnfallande Tröste-Tanckar Wid Fordom Wälborne Nu hos GUD ewinnerligen salige Herr JOHAN HÅRLEMANS Alt for tidige frånfälle/ som skiedde/ Den 15. Januarii, åhr 1725.
RÄtt sällan händer mig hwad denne gången händt, Sen Jag mitt sinne rört och hiertat ömas känt, För thet wår Hårleman står andelös på båren, Spörs, men jag wet ei hwad för lönligt, innom mig, Som yrkar då och då, paß på til grufwa tig
