den rörelsefyllda klosterkyrkan, och vandrade i snön på bergryggarna för att se den trefliga staden, der den låg inbäddad emellan bergen, samt fjerran mot horisontsbergen i Tyrol. Salzburg måtte vara herrligt om sommaren, då det kan bibehålla så mycken skönhet vintertiden. En af stadsportarna är huggen tvärs igenom hårda klippan.
Den lilla staden Hallein ligger två mil från Salzburg. Vi skaffade oss tillåtelse att bese Saltgrufvan, och fingo till vägvisare en hjeltelik, fryntlig bergsman, klädd i svart sammet. Vägen gick uppför det branta berget, utföre hvilket bäckar med tusende kaskader störtade, skummande och susande. Stundtals färdades vi som Drottning Disa, hälften åkande och hälften ridande, nemligen grensle öfver en sort kappsläda. Nästan hela berget är betäckt med granar och tallar, samt af den mest fantastiska formation. På den ena sidan sänker det sig i smärre dalar, på den andra sträcker det två djerfva, tätt vid hvarandra liggande, spetsar, som ett par horn, emot skyn. Vägen slingrar sig emellan brådstörta afgrunder, vid hvars bräddar crucifix för den andäktige vandraren äro uppställda under tak, ornerade i Göthisk smak. På vissa stationer af vägen äro de olika momenterna af Frälsarens lidandes historia afmålade med den natursanning, som är beräknad på att skaka bepansrade hjertan Högt på spetsen af berget, målet för vår vandring, låg vallfartsorten Düssenberg, med sin kyrka och sin undergörande Marie-bild, till hvilken nejdens fromma Katholiker ännu vallfärdas. Legenden talar om en till döden dömd missgerningsman, som förfärdigat denna bild, och derigenom räddat sitt lif. Ej långt från kyrkan stannade vi, och trädde in till Stigarn, der vi iklädde oss bergsmannakläder, ty här är nedgången till grufvan. Vi anträdde vår vandring genom en smal gång, stigarn med lyckta på bröstet, och vi med ljus i handen, fästadt på en sort stake, ej olik ett florettfäste. Snart syntes intet spår till dagsljus. Salt-kristallerna glittrade vid ljusskenet, som juveler. Det började blifva varmt: vi voro närmare naturens hjerta. Gångar spridde sig till höger och vänster, ledande till olika provinser i detta nattens rike. Många slägter hafva vandrat öfver jorden, sedan man började här arbeta. Redan Romaren kämpade här med naturkrafterna om det dyrbara saltet. Man träffar ofta på dessa gångar, i hvilka de försvundna slägterna svängt sin hammare: här vore en sådan, sade vår förare, och pekade på ett hål i klippan ej större än ingången till en mullvads boning: der fordom den resliga Germanen svängde sin hammare, kryper nu med möda den viga ödlan fram. Det är snart, i den hårda klippan, ej mer spår efter de slägter, som varit, än på de haf de plöjt, eller i den luft de andats. Man är underlig till mods vid en sådan syn: hjertat klappar så hårdt och så tätt, som bergsmannens hammare, och den mattade tanken känner sin vanmakt, i det den låter gunga sig i kölvattnet efter århundraden. Vi fortsätta vår vandring. Öfver och under oss susade vatten, och stora saltdroppar föllo ned, med entonigt plaskande ljud, från taket. Plötsligen stadnade stigarn, pekade uppåt och sade, med allvarligt leende: häröfver går gränsen emellan Bäjern och Österrike. Väl har man sett de mäktige på jorden regera på längden och bredden; men huru långt sträcker sig deras makt mot höjden och på djupet? De ur sina boningar förträngda bergsandarna samla sig väl mången midnatt i de öde salarna, vid lycktgubbars sken, och göra en munter beräkning öfver menniskomaktens Kubik-innehåll. Jag tyckte mig, mer än en gång, höra deras hånskratt, då dörrarna emellan de långa gångarna upp- och igenlästes. Den vid dörrens öppnande ur jemnvigt bragta luften satte sig åter i jemvigt i Schackten med ett brakande dån, som af en fjerran åska, förenadt med det mest hemska susande och gnislande: det var, som om de osynliga innevånarne i detta mörkrets rike skulle hafva jemrat sig öfver, att ej få följa de vandrande ljuslågorna ut till dagsljuset. Första gången vi hörde detta dån stannade vi förskräckta, och trodde att vägen bakom oss ramlat igen. Stigarn log och tröstade oss, samt visade, att i stodo på brädden af ett bråddjup, hvilket vi, på ett särdeles sätt, skulle passera. Man satte sig på ett, vid gördeln baktill fäsladt läderstycke, tvärsöfver ett par sluttande, glatta slänger, drog en tjock bergshandske på högra handen, fattade med densamma i en lina, som hvilar tvärs öfver högre låret, och lät sin egen tyngd agera häst. Med en svindlande fart, som ständigt vexte, bar det af utföre, och man hann knappt sansa sig, innan man åter stod på sina ben, och fortsatte resan till fots. Här och der stodo i nicher i klippan krucifix och madonna-bilder. Ännu en gång satte vi oss ned att åka; resan gick, som förra gången med susande fart. Vi stodo åter på fast botten; men hvem kan beskrifva det skådespel, som här slog våra ögon? Vi stodo vid stranden af en underjordisk sjö, öfver hvars yta, som det tycktes, otaliga lågor sväfvade, och hvars spegel tycktes sträcka sig i ett oändligt fjerran ända in i andeverlden. Det var tyst, som grafven rundtomkring oss, vi hörde våra egna hjertan klappa. Voro vi plöstligt försatta i en underjordisk stad, simmande som det stolta Venezia på böljorna, och såsom denna en gengångerska från fordna tider? Eller i ett Alhambra, sådant som Irving målar det, ej mer bebodt af lefvande menniskor? Snart, tänkte jag, komma Féerna fram på lätta gondoler och bjuda oss in i sina glittrande kristallpalatser. Lifligt stod för min inbillning Cervantes herrliga dikt om de sju sjöarna, dem de sörjande jungfrurna gråtit och om den snillrike Riddaren af Mancha, som gästade hos den silfverskäggiga Montesinos, Dulcinea med sina tärnor, klädd i silfverskir, den trogne Riddaren Durandarte, som lät skära hjertat ur bröstet och skicka till sin dam, den förgråtna Belerma — alla vandrade förbi mitt inre öga, dessa sagans dimmiga gestalter. Aldrig har jag känt djupare sanningen af Atterboms ord: dikten är den egentliga naturen. Hvar ligger det Skidbladner, som skall föra oss öfver till den andra anade stranden? Se der kommer, sakta halkande öfver den spegelklara ytan, en farkost, dragen af osynliga krafter, vi stiga uti, den vänder om med oss. Lika mycket hvem som är roddaren! Lika mycket hvart resan galler! Alla vägar bära, likasom till det eviga Roma, i fantasiens rike till sitt mål. Kanhända står den gamle Charon osynlig midt ibland oss, och för oss den väg, den man aldrig återvänder. Skön är jemförelsen emellan lifvet och en resa. Bor ej död och lif och allt i den stund, då man för första, så väl som sista gången, ser föremål, som taga ens hela varelse i anspråk? Hvart enda ögonblick tager form af en kär gestalt, en gammal bekant, man trycker dess hand med värma till evigt afsked, vänder sig om med smärta och vandrar vidare. Man bör dock icke vandra som en vemodig drömmare, som med ständigt tårade blickar vill gunga i diktens julle, utan att stöta på verklighetens hälleberg. På flera punkter i lifvet möter man, liksom på andra stranden af sjön i saltberget, naturfriska menniskor, kraftiga bergsmän, som med sina dugtiga, af hackor och spadar härdade, näfvar, tager Skalden om silkesvanten, och hjelper honom upp på det torra landet, som af många med ömkan kallas prosa. Kan hända är just detta den egentliga poesien i lifvet? Hvem vet? Jag älskar sådana hedersmän, som mena så hjertnerligen väl, som med trohjertad naivitet visa de linor, som dragit färjan öfver, putsa de talgljus, som illuminerat fé-verlden, fägna sig att allt gått bra och varit till nöjes — och begära 12 Kreutzer Trinkgeld för besväret.
Vi vandrade vidare genom schacht och gångar, rutschande ännu en gång utför ett par afgrunder, och satte oss slutligen på en så kallad bergwurst, som, med pilens hastighet, förde oss genom en jemt sluttande snörrät gång. Det gällde att sitta stilla och stadig på sin trädhäst. Mer än en gång trodde jag, att näsa och öron skulle fastna qvar på de skarpa kanter af klippan, som här och der sköto fram. Från den punkten, der vi satte oss på Wursten är 3/4 timmas väg för fotgångaren till dagsljuset; Wursten rullade denna sträcka på mindre än 10 minuter. Gör man denna resa om dagen, skimrar dagsljuset, som en fjerran stjerna i de mest brokiga färgor. Det var nu afton, vi gingo miste om denna optiska Erscheinung; men jag vet ej, om vi hade skäl att sakna den. Att känna kylan utifrån småningom flägta kring kinderna, samt utan glittrande förberedelser störta ut under Guds fria himmel på den snötäckta marken under verkliga stjernor, var, må hända, icke mindre hjertligt. Vi gingo in i en liten varm stuga, klädde af oss vår bergsmansdrägt, vandrade ned till Hallein, satte oss i vår vagn och reste tillbaka till Salzburg.
- H.
Kongl. Maj:ts och Rikets Kommerse-Kollegium, gör
veterligt: Hos Kongl. Kollegium har Tegelbruks-Ägaren C. G.
Husberg anhållit om Patent å en af honom uppfunnen
metod, att af Teljsten eller Talk med tillsatts af lera tillverka
eldfast Tegel, Takpannor och Deglar, samt att för slagningen
deraf begagna en af honom jemväl uppfunnen press, hvarvid
formarna äro fodrade med linne eller annat tyg; å hvilka
uppfinningar Sökanden till Kongl. Kollegium inlemnat
beskrifning, jemte en ritning[1] å förenämde Tegelpress med
bifogad förklaring deröfver. Varande beskrifningen af
följande innehåll:
"Den massa, som" (för tillverkningen af ofvanuppgifne Tegel, Takpannor och Deglar) "användes, består af Lera och Talk eller Teljsten. Talken pulveriseras på vanliga Bokqvarnar eller valsverk och blandas derefter med leran på samma sätt, som vanlig tegelmassa beredes. Skillnaden i eldfastheten hos detta slags Tegel och den hos vanligt Murtegel börjar att märkbart visa sig, då Talken förhåller sig till Leran som 1 till 6, och tilltager i samma mohn, som Talken ökas, tills forhållandet blir som 16 till 1, hvarefter leran upphör att utgöra tillräckligt bindningsämne för att gifva Teglet den påräknade eldfastheten. Dessa äro de yttersta gränserna for sammanblandningen af Talken och Leran, och hvilken i öfrigt beror på den grad af eldfasthet, man vill gifva åt Teglet eller Deglarne, och således efter godtfinnande proportionerar."
Och har Kongl. Kollegium, med stöd af Kongl. Patentförordningen af den 13 Dec. 1834, härigenom velat tillägga Tegelbruks-ägaren C. G. Husberg Patent under 10 års tid å den uti ofvan intagne beskrifning omförmälte metod att af Teljsten eller Talk med tillsats af Lera tillverka eldfast Tegel, Takpannor och Deglar, samt att för slagningen deraf begagna den af Sökanden jemväl uppfunna press med dertill hörande formar, fodrade med linne eller annat tyg, i enlighet med förrberörde af Sökanden ingifne ritning; så att han under nämde tid må äga att, med andras uteslutande, ensam eller genom andra, öfverallt inom Riket utöfva berörde uppfinningar samt begagnandet deraf på andra öfverlåta.
Dock är härvid att iakttaga:
1:o Att Innehafvaren af detta Patent bör, så vida han vill detsamma tillgodonjuta, hafva senast inom Tvenne (2:ne) månader härefter, hvarje månad till Trettio (30) dagar räknad, Patentet allmänneligen kungjort, genom införande deraf, till hela dess innehåll, Trenne (3:ne) gånger uti Sveriges Stats-Tidning eller Post- och Inrikes Tidningar;
2:o Att om någon förmenar eller tilltror sig kunna styrka, att de uppfinningar, hvarå detta Patent lyder, varit här i Riket kände och begagnade, innan Patent-Innehafvaren sin Patent-ansökning till Kongl. Kollegium ingaf, eller ock att Patent-Innehafvaren, till vinnande af längre tid för patentets begagnande, än vederbordt, oriktigt uppgifvit egenskapen af uppfinningarne, samt någon på grund deraf åsyftar att få Patent-rätten häfven, är honom obetaget att, inom sex (6) månader från den dag Patentet finnes Tredje (3:dje) gången i Stats-Tidningen infördt, sådant klander af Patentet hos Kongl. Kollegium anmäla. Åkommer ej klander af Patentet inom ofvanbestämde tid, äger vidare talan derå ej rum.
3:o Att Patent-Innehafvaren bör, vid påföljd af Patenträttens förlust, såväl inom Tvenne (2:ne) år härefter inför Kongl. Kollegium styrka, att han är i full utöfning af de uppfinningar, hvarå detta Patent lyder, som sedermera en gång hvarje år under Patent-tiden hos Kongl. Kollegium styrka att uppfinningarna fortfarande begagnas.
I öfrigt äger Patent-Innehafvaren att, i afseende på användandet af ifrågavarande uppfinningar, tillgodonjuta de förmåner och rättigheter, hvilka Fabriksidkare i allmänhet tillkomma, hvaremot honom åligger, att ställa sig till efterrättelse, hvad de rörande Manufakturerna gällande Författningar innehålla.
Skulle Sökandens Patent-rätt, genom arf eller hvad laglig afhandling som helst, till någon annan inom Sverige bosatt, välfrejdad person öfverlåtas, skall densamma för hvarje annan laglig innehafvare medföra de rättigheter, som med detta Patents lydelse och Kongl. Patent-Förordningen af den 13 December 1834 äro enliga, sedan likväl den nya Innehafvaren sig hos Kongl. Kollegium anmält och Öfverlåtelse-Resolution undfått.
Slutligen har Kongl. Kollegium härmed velat förklara, att detta Patent icke må anses medföra någon öfvertygande visshet derom, att de nu Patenterade uppfiningarne äro nya och här i Riket obegagnade, eller att de kunna med fördel användas. Stockholm den 30 November 1835.
- C. D. Skogman.
- Joh. Ad. Leijonmark.
- A. P. von Sydow.
- E. W. Brandel.
- O. E. Bergius.
- I. N. Borelius.
- (Sigill.)
Förteckning å öfverblifne Bref vid Stockholms General-Post-Kontor för Oktober månad år 1835.
N:o 1 Andersson, J. A. 2 Annell, C. 3 Andersson, L. 5 Adler, Demois. 7 Alltin, L.M. 9 Ahreus, F.C. 10 Ablom, J. 11 Ahnberg. A. S. 13 Andersson, A. 17 Annerstedt, C. S. 18 Agrelius, C. P. 22 Bark, Grefvinna. 23 Barnekow, K. C. 26 Bagge, Demois. 29 Biberg, A. 30 Boström, M. Ch. 31 Backman, N. 32 Boberg C. H. 33 Berggren, A. P. 34 Berg, J. L. 39 Bruzelius, E. E. 41 Björck C.M. 42 Björkman, C. 43 Björnstjerna, C. 45 Behm, L. 46 Bärman, J. E. 48 Busck, K. 49 Bergström, J. W. 52 Bergenstråle C. 53 Beijer, P. 54 Blidberg, C. A. 55 Brundin, C. A. 56 Blomdahl, S. 57 Brandström G. 58 Björkman, C. 60 Broberg, A. 61 Brandes, E. W. 63 Carlsson, M. 65 Cronstedt, La Comt. 66 Cedervall, Fr. 68 Carlsson, H. J. 70 Cålbärg, C. P. 73 Cederblad, L. P. 75 Corin, N. F. 76 Christianson, Mad. 78 Dahlström, Elev. 80 Danielsson, L. 83 Düben, G. 84 Duvall. Mari. 85 Diting, J. 89 Dynæsius. Er. 91 Eklund, C. 93 Ekdahl, N. J. 95 Ekeberg H. W. 97 Ekström J. G. 98 Ehrenström, B. A. 101 Ekström, C. M. 102 Erikson A. K. 107 Fahlbom, G. 108 Falkrantz, A. E. 113 Forssberg, L. M. 114 Fryckman, C. 116 Gan, W. 117 Gasslander, Fru. 118 Georgii, F. E. 120 Gruve, Mams. 121 Gouden, Mari. 122 Göting, H. H. 123 Glasselle, C. 124 Görges, Apoth. 125 Granberg, J. A. 126 Grubb, P. W. 127 Guhlstorff, N. N. 131 Hassel, C. A. 133 Hartman, L. 134 Hallström, Mari. 135 Hallenberg, M. 137 Hamburger, A. M. 139 Hallström, Fru. 140 Hamarlind, N. 142 Hallgren, Skepp. 143 Holm, A. 144 Holmberg, Fru. 145 Hansson, And. 147 Hjorth, B. C. 150 Högström, J. 151 Hohngen, J. 152 Hullting, M. 153 Holm, A. M. 155 Hörlin, C. A. 156 Hultman, C. G. M. 157 Helts, J. W. 159 Helin, Joh. 162 Häggberg, N. P. 163 Holm, J:son. 165 Hoffstedt, H. 166 Hofstadius. J. A. 168 Hessling, J. 169 Hellström. C. M. 171 Jacobson, J. S. 172 Javetti, C. J. 174 Isakson, W. 175 Jonsson. 177 Johanson, A. 178 Jacobsson J. 179 Jegerschöld, Ch. 180 Kalkop, Mari. 181 Kempff, C. J. 184 Krook, A. 190 Kreuger, J. C. 191 Kjernander, Mad. 197 Klingherg, B. 198 Lagerström, L. M. 203 Larsson, L. 207 Lundbäck, O. J. 208 Lindbergh, J. 211 Luudsten, O. 212 Lorentz, O. 215 Lindqvist, N. N. 216 Lindberg, L. G. 217 Littorin, J. M. 220 Lundgren, J. 222 Lindqvist, S. 223 Lundgren, J. E. 224 Lindstedt, Sofi. 225 Liman, C. E. 230 Messing, C. B. 235 Martin, J. G. 237 Mellin, G. H. 238 Morin. Gust. 239 Molander, J. A. 240 Månsson, J. P. 242 Mottoni, C. 243 Menier, Soph. 246 Nylander, Kusk. 247 Nillsson, S. 249 Nyström P. G. 250 Norbin, C. W. 252 Nordström, H. G. 253 Nyqvist, J. 254 Nilsson, N. P. 255 Norman. C. E. 257 Nordlander Er. 260 Oxenstjerna, G. 261 Olsson P. 262 Olson O. 363 Palmcrantz, C. 264 Pagel, W. 265 Palm, H. 268 Panau, J. H. 270 Pehrsson, M. 271 Pettersson, O. 272 Petersson, P. A. 273 Post, E. G. 274 Piper Th. 275 Qvist, And. 270 Raumolin, Ch. 278 Rydberg, H. 280 Rudström, C. 281 Ruth, Er. 282 Remmer, Fru. 283 Riding, Jungf. 287 Rundblom, C. F. 288 Rosenström, C. F. 293 Salmenius, Fru. 294 Salvoson, 301 Svenson, O. P. 302 Svenson N. 303 Söderlund, Ch. 305 Sineström, Mad. 306 Strömberger, C. J. 307 Sjöberg, G. 308 Schillberg, Em. 311 Sjöman, H. D. 312 Sundberg, J. G. 313 Silfversparre, C. H. 315 Spit. Ulr. 316 Sandberg, S. H. 318 Södergren, A. P. 323 Silfversparre, La B:onne. 325 Sundberg G. A. 326 Sångberg, N. 327 Stark, P. O. 329 Smerling, J. F. 330 Sjöström, Ol. 332 Sundberg, Fru. 333 Schröder, R. 336 Söderlund. J. 341 Thungren, A. C. 342 Thunholm, Er. 345 Thenglin, Er. 349 Thelning, A. F. 351 Utberg, P. 352 Ullman, Agn. 353 Wahlbom, Fru. 354 Wadman, J. L. 355 Wahlström, Fru. 356 Walterström, A. T 357 Wahlberg, A. 358 Walmstedt, J. O. 359 Wallenstjerna A. C 360 Wetterdahl, Fru 361 Wårhman, N. N. 363 Wåhlin. 364 Winther, J. M. 365 Westfeldt, Fr. 360 Wikstéen, L. W. 367 Westlind, B. C. 368 Wiberg, P. 369 Westman, E. 370 Wätterberg, Fru. 373 Wågstrand, S. 374 Westerberg, J. 375 Westerberg. 376 Wästerlund, Er. 377 dito. 379 Winberg, B. U. 380 Weckroth, A. 381 Wikström, N. 382 Wedin, A, 383 Wredenberg. 384 Wiberg, O. F. 386 Wästerberg, L. 387 Wester, P. 388 Wendell, P. E. 389 Wermlander, P. M. 392 Wirgin, Frih:a 394 Wejdel, Fru. 390 Westén, J. P. 399 Ytterberg, J. 399 Zander, Fru. 402 Åkerlund, M. 403 Åstadius, C. O. 404, Åman, C. 405 Öman, H. C. 407 Öhman C. U. 408 Öhman, Fru. 409 Öhnqvist, Fru. 410 Östnau, Er. Rekommenderade: N:o 2 Bergström, Fru. 7 Dahlgren, Joh. 12 Hähnell, C. A. 14 Johansson, Abr. 17 Lagerborg, Fru. 25 Olofsson, Joh. 26 Pettersson, Christine. 35 Westin, L. P.
Sedan genom Bataljons-Prediknten Anton Reinhold Berghs vundne befordran, en Bataljons-Predtkantsbeställning vid Kgl. Maj:ts Svea Lif-Garde blifvit ledig; så varder sådant härmedelst kungjordt till efterrättelse för kompetente sökande, som äga att inom 56 dagar härefter, sine till Kongl. Maj:t ställde, af behörige tjensteförteckningar åtföljde, underdåniga ansökningar, till Chefs-Embetet vid nämde Gardes-Regemente ingifva. Stockholm och Kongl. Svea Lif-Gardes Chefs-Kansli den 13 Jan. 1836.
- C. Lovisin.
- Sekund-Chef.
- E. W. Montan.
Till lediga Stads-Fiskalstjensten här i Staden, äga skicklige sökande, att, inom 56 dagar, efter det denna kungörelse finnes första gången i Sveriges Stats-Tidning införd, hit ingifva sine, till Höglofl. Justitiæ-Kanslers-Embetet ställde ansökningar, åtföljde af behörigen styrkte Meritförteckningar; hvilket första gången kungöres. Östhammars Rådhus den 4 Januari 1836.
- På Magistratens vägnar,
- J. W. Gezelius.
I öfverensstämmelse så väl med innehållet af de Obligationer Direktionen öfver Bruksägares Hypotheks-Kassa för nämde Kassas räkning utfärdat, som till följe af det med Hrr Michaëlson & Comp. afslutade Låne-Kontrakt, får Direktionen härmed tillkännagifva, att den 31 sistl. December i Hamburg, i närvaro af Svenske och Norrske General-Consuln och Riddaren Hr J. N. Hjorth och Bankeren Hr Salomon Heine, biträdde af Notarius Publikus Hr Bresselau, derstädes följande Obligationer blifvit utlottade, nemligen: Lit.
- ↑ Denna ritning med deröfver bifogad förklaring förvaras hos Kongl. Kollega Registrator, och kan hos honom få beses.
