UTRIKES UNDERRÄTTELSER.
Portugal.
De den 19 Jan. till London ankomna senaste underrättelser från Lissabon voro af den 11. Pärs-kammarens Adress-förslag, uppsatt af Visconde do Banho, äfven känd såsom skriftställare, var i omlopp; det innehåller blott ett upprepande af throntalet, med det enda undantag, att man hos Drottningen anhåller, att Hennes Maj:t, vid de förestående indragningarne, icke måtte gå för mycket ängsligt till väga. — 15 nya Pärer hafva aflagt ed. — I anseende till Hertigens af Palmella svåra, ehuru icke förhoppningslösa sjukdom, och Stats-Rådet Trigosos framskridna ålder, måste man draga försorg för Presidents- och Vice-Presidents-befattningarne inom Kammaren; ännu voro dock icke några provisoriska efterträdare utnämde. — I Deputerade-Kammaren ledo Ministrarne, redan i början, ett nederlag, emedan den utaf dem bestridda lagligheten af valen för Provinsen Minho (Silva Carvalho, R. F. Magalhaes, m. fl.) af Utskottet blef godkänd. Till Sekreterare utseddes allmänt kände Oppositions-ledamöter; till Kandidater för Presidentskapet: Hrr M. A. de Carvalho, Bento Pereiro do Carmo, Anselmo José Braancamp, José Liberato och Barreto Fejo; Drottningen utnämde den förste. — Diskussionerna öfver adressen och budgetten synas bli ganska häftiga. — Hr Campos' finansplan känner man lika litet, som hans väns, Hr Mendizabals; flere tro, att han sjelf ännu icke i allmänhet ordnat sin plan. Det synes, som skulle man vara sinnad att hjelpa sig medelst försäljning af national-gods, och ett lag-förslag skall ingifvas, enligt hvilket dessa alltid skola kontant betalas. Emellertid äro penningar en sällsynt artikel; och Herr Campos skall af en kapitalist hafva upplånat 25,000 P. St. mot 12 procent. En vexel af Rotschild från London, på 29,000 Pund, blef lyckligen infriad den 6, och Hr Campos förklarar, att han likaledes är beredd att inlösa en annan vexel, förfallen den 3 Februari. De så kallade certifikaterna, som, i stället för kontant, i betalning emottagas vid uppköp af naationalgods, hafva fallit från 63 till 38 procent. Den financiella oredan tillskrifves Hr Campos, och det säges att hans portfölj blifvit erbjuden åt Hr Oliveira, Deputerad från Madeira. Enskilta affärer gå väl i Lissabon; sålunda hade, bland annat, en förening till bedrifvandet af handeln på Afrika, bildat sig med ett kapital af 2,000 Contos. En hufvudsaklig utförsels-artikel var, såsom förut, portvinet, hvaraf, år 1835 icke mindre än 38,468 pipor exporterades, deribland 32,535 endast till England.
Successionsfrågan omtalades allmänt. Som Brasilianska Prinsessan Donna Januaria är kallad till eventuell arftagerska af nämda lands thron, så hafva flere partier härstädes bildat sig, af hvilka några antyda Prinsessan Amalia (Hertiginna af Mindello, Don Pedros yngsta dotter); andre, i spetsen för hvilka Hr Campos står: Infantinnan Isabella Maria och Markisinnan Loulé; andre åter: bemälta Infantinna och Prinsessan Amalia. Drottningen har emellertid låtit utrusta en fregatt, för att skyndsammast afhemta Prins Ferdinand från Falmouth. (Hamb. Corr.)
England.
London den 19 Jan. Enligt all anledning torde en häftig valstrid uppstå i Westminster. De Liberala uppmana Sir Fr. Burdett att lemna sin plats, emedan de förklara honom vara en öfverlöpare. Om han härtill samtycker, och ett nytt val sker, så föreslå några Hr O'Connell i hans ställe, ehuru denne såsom ombud för Dublin bäst fyller sin bestämmelse. Andra uppgifva Öfversle Torrens, Hr John Crawfurd och Lord W. Bentinck. För Westminster torde äfvenledes ett nytt val förestå till ersättande af General Evans; i detta fall skulle, på den liberala sidan. Amiral Napier, och, som Tory-Kandidat, Sir Th. Cochrane, uppträda; äfvensom, för Marylebone, i Hr H. Bulwers ställe, Lord Teignmouth (Tory) och Hr Ward (Whig), för det närvarande Ledamot för St. Albans.
I Grefskapet Limerick hade nyligen en gosse, vid namn Sweeney, blifvit dödad vid en tionde-uppbörd. Vid undersökningen om tilldragelserna i Juniscarra har det visat sig, att uti distriktet Mathey, der denna by är belägen, finnas blott 45 protestanter och deremot 2204 katoliker!
I följd af de nya korporations-valen, hafva inemot de fleste förre Municipal-tjenstemännen afträdt. Stadsskrifvaren i Liverpool begärdte, för uppgifna utgifter, en ersättningssumma af 71,000 Pund Sterling. Hans hittills varande inkomster skola hafva uppgått till en femtedel mera än Presidenten i de Förenade Staterna i Norra Amerika uppbär i årligt underhåll.
- (Hamb. Corresp.)
Preussen.
Berlin den 21 Januari. Uti H. K. H. Prins Carls palats inträffade, i går e. m., åter nya och lugnande underrättelser om de vid Tauroggen förolyckade resande. Tillika skrifves ifrån Tilsit, att det sätt, på hvilket Prinsen förfarit vid denna bedröfliga tilldragelse, väckt allmän beundran och erkänsla, hvilken alllid påkallas af medlidandet i olyckan och den omisskänneliga menniskokärleken, ju högre den ståndpunkt är, från hvilken dessa känslor härflyta, och hvilka egenskaper utgöra en skön arfvedel hos Prinsarne af vårt Kongl. Hus.
Den yngre brödren till den afledne Grefven von Schlippenbach, har i hans ställe blifvit utnämd till Andre Adjutant hos Prinsen. (Hamb. Corr.)
Grekland.
Athen den 19 Dec. Andra dagen efter Konungens af Bayern hitkomst, hade Diplomatiska Korpsen den äran att uppvakta Hans Maj:t; Ministrarne och öfriga embetsmän blefvo likaledes Konungen föreställde. Några anmärkningar, dem Hans Maj:t vid detta tillfälle yttrade, omtalas allmänt. Dertill hörer, att Konungen fann nationaldrägten särdeles smakfull; gaf sin förundran tillkänna öfver det stora antalet tjenstemän i några Ministèr-departementer; berömde den omsorg man tagit för bevarandet af fornbyggnader och monumenter; och talade i likaså sannt kristliga, som frisinnade ordalag till den Heliga Synoden, med tillägg af sin åsigt: att, för statens bästa, kyrkans domsrätt aldrig bör antastas eller minskas. Andra dagen, på aftonen, var staden åter illuminerad, och denna samt påföljande dag firades högtidligt af invånarna. — Hans Maj:t har flera gånger tagit Akropolis och andra i häfderna ryktbara ställen i ögonsigte, samt förklarat sin tillfredsställelse öfver de arbeten, som äga rum på Akropolis. — De begge Monarkerna göra nästan dagligen, utan svit och civil-klädde, promenader på vägen till Batissia.
I allmänhet kan man säga, att sedan H. Maj:t Konungens af Bäjern hitkomst, synes den storm vilja sagta sig, som skakade det nya Konungariket, och som dämpades genom Grefve Armanspergs senaste åtgärder. Allmänt öfverlemnar man sig åt glada förhoppningar; måtte Himlen uppfylla dem! Konung Otto är, vid sin faders sida, det olyckliga Grekiska folkets ädle förespråkare, och det väckte en icke ringa entusiasm, då det nya Stats-Rådet presenterades för Konung Ludvig, och Presidenten höll till Konungen ett tal på Grekiska, att Konung Otto, med hög röst, emedan hans Herr Fader har svaghörsel, tolkade talet på Tyska. — Då de Grekiske Notabiliteterne hvar för sig föreställdes Konungen af Bäjern, blef H. M. den gamle Kolokothroni varse, som, på ett efter hans råa sedvana afpassat sätt, syntes noga betrakta Monarken. Då H. Maj:t fick veta hvem han var, syntes han icke mera taga kännedom om Kolokothroni.
En till Euboea ankommen Turkisk Kommissarie, Nehil Effendi, hvilken, i afseende på försäljningen af Turkiske undersåtares egendomar i Grekland, vill träda i underhandling med Ministèren, har, som det förljudes, blifvit anmodad att begifva sig hit och öfvervara förhandlingarne med de Grekiske intressenterne. Man hoppas, att Konung Ludvig, under Österrikisk bemedling, skall i Constantinopel öppna underhandlingar rörande en fullkomlig förlikning med den Höga Porten. (Hamb. Corr.)
Södra Amerika.
Från Caraccas meddelas, under d. 6 Dec, en officiel underrättelse, att General Monages och andre Rebell-anförare underkastat sig Regeringen, äfvensom att man fullkomligen dämpat militär-uppresningen, hvilken hittills föranledt bibehållandet af en troppstyrka i Venezuela. Emellertid förmäler ett bref från Laguaira af d. 10 Dec., att skansen Puerto-Cabello ännu icke gifvit sig. (Hamb. Corr.)
Brasilien.
Tidningarne från Rio Janeiro gå till d. 9 Nov., och förmäla: att Brasilianska Regeringen förklarat hamnarne i Para uti belägringstillstånd. Nyheterne från sistnämde ort gå icke längre än till ofvanuppgifna dag. — Drottningen i Spanien hade, d. 5 Nov., låtit tillställa den unge Kejsaren i Brasilien insignierne af Gyllene Skinnets Orden. Markis Barbacena var nämd till utomordentligt Sändebud i London. — Oroligheterna i Rio Grande do Sul synas vara dämpade. — Eldigt underrättelse från Ilha Grande, drefs Slafhandeln derstädes alldeles obehindradt, och dervarande Fredsdomare anmäler ankomsten af ett Negerfartyg, med tillägg, att han omöjligen ser sig i stånd att förhindra denna handel. Presidenten i provinsen Pernamburo förmäler, att, för det närvarande, lugn väl rådde derstädes, men att rysliga mord, plundringar och förbrytelser af alla slag dagligen ostraffadt föröfvades; Domarene sjelfve ansågo sig icke säkre.
- (Hamb. Corr.)
FRAGMENTER UR STATSLÄRAN.
- (Forts. fr. N:o 22.)
Då man tänkt sig Staten endast såsom en rättsanstalt, hvilken genom sjelfva sin mekanism, och utan biträde af moraliska krafter, bör bibehålla ett säkert och varaktigt rätts-tillstånd, har man, till stöd för denna åsigt, vanligtvis anmärkt, att om man kunde räkna på Samhälls-medlemmarnes moralitet, så behöfdes ingen Stat till skydd för hvars och ens yttre frihet; en Stat eller en Rättsförfattning har blifvit oumbärlig blott derföre, att menniskorna icke alltid frivilligt, eller af inre moraliska bevekelsegrunder, respektera hvarandras rättigheter: derföre måste man, då frågan är om en Rätts-anstalt, hvilken såsom sådan ej har att göra med den inre sedligheten, utan blott med den yttre rättsenligheten af Samhällsmedlemmarnas handlingssätt, söka att göra den oberoende af något så osäkert, som menniskornas rent moraliska sinnesförfattning. — Men om det på ena sidan måste medgifvas, att en Rättsförfattning, tänkt såsom en egentlig Tvångsanstalt, vore öfverflödig, i fall man hos alla Samhällets medlemmar kunde med säkerhet förutsätta ren och fullkomlig moralitet, så är det på den andra lika obestridligt, att, äfven då vi i vårt begrepp om Statens bestämmelse endast reflektera på dess karakter af en rätts-anstalt, och abstrahera ifrån det högre, för hvilket rättstillståndet blott utgör ett oundgängligt vilkor, bibehållandet af ett stadgadt rätts-tillstånd aldrig i sjelfva verket skulle vara möjligt, om man icke, åtminstone hos en stor del af Statsborgarne, finge påräkna ett ganska betydligt biträde af moraliska krafter. Det blir derföre — då Samhället består af en mängd af olika till karakter och bildning från hvarandra ganska åtskilda medlemmar — endast genom de moraliska krafternas och det juridiska tvångets sammanverkande makt, som Rättsförfattningen kan göra sig i verkligheten gällande, och äga ett varaktigt bestånd.
För att bringa detta till full klarhet för oss, måste vi först och främst erinra oss, att ingen Regering, ehuru vaksam den ock må vara, kan genom blott yttre tvång tillbakahålla alla utbrott af Samhällsmedlemmarnes enskilda, mot den allmänna stridande, egennyttiga viljor. I följd af det utrymme, som måste lemnas åt Statsborgarnes yttre fria verksamhet, måste det i hvarje Stat alltid komma att gifvas en mängd af tillfällen, då de kunna i mer eller mindre betydlig mån förorätta och skada hvarandra, utan att den offentliga Makten förmår hindra det. Men ej nog härmed: huru skulle man, utan att räkna på moraliska krafters medverkan, kunna med någon sannolikhet hoppas, att sjelfva Statsmakten alltid skall blifva en trogen organ för hvad vi kallat den till sin natur allmänna, förnuftiga viljan? Ehuru mycket man ock må tala om Lagens välde, blir det likväl aldrig den blotta abstrakta Lagen som regerar. Alla Statsmaktens funktioner måste utöfvas af lefvande menskliga varelser, hvilka genom sina begär och passioner kunna förledas att söka göra sin enskilda vilja gällande i stället för den allmänna. Statsmaktens delning mellan flera myndigheter — ehuru vigtig den, rätt förstådd, onekligen är — kan dock ensam för ingen del vara tillräcklig att förekomma alla dess möjliga missbruk, eller att bibehålla ett orubbeligt rättstillstånd. Äfven genom den noggrannaste beräkning af förhållandet mellan de särskilta hvarandra motvägande och kontrollerande Myndigheter, mellan hvilka Statsmakten är delad, kan, i fall en högre, moralisk sjelf-kontroll hos dem saknas, den åsyftade jemvigten dem emellan ej länge bibehålla sig orubbad. Och äfven om den för någon längre tid kunde bibehållas, skulle likväl, så vida de ej i sin verksamhet lifvades af en högre moralisk anda, Statens hela styrelse ej blifva något annat, än ett fortvarande krig dem emellan: den oupphörliga striden, det alltid närda ömsesidiga misstroendet, skulle göra Staten till en tummelplats för parti-andan och alla de samhällslörstörande passioner, hvilka den vanligtvis väcker och underhåller. Denna oupphörliga konflikt mellan sjelfva Statsmaktens väsendtliga delar, kan ej undgå att utöfva ett förderlligt inflytande äfven på förhållandet mellan Regeringen och Folket: de blifva ej mer förenade genom ett band af kärlek och förtroende: de komma till hvarandra blott i ett kallt, juridiskt förhållande. Folket kommer att med oroliga, misstänksamma blickar följa alla Regeringens steg, såsom lika många försök att hemligen undergräfva eller öppet våldföra friheten, hvilken blott genom ett oupphörligt motstånd kan räddas undan den alltid återkommande faran. Vi vete väl, att det just är i detta oupphörligt fortvarande krig på lif och död mellan Regeringen på ena sidan och en Opposition, som tror sig försvara Folkets sak, på den andra, som man i våra dagar ofta sätter sjelfva det konstitutionella lifvets utveckling, och att man i denna alltid förnyade strid tror sig finna den enda säkra garantien för den politiska och borgerliga friheten. Utan tvifvel hör det ock väsendtligen till det konstitutionella Systemets väsende, att inom Staten skall finnas en öppen och redlig granskning af Styrelsens åtgärder. Men olyckan är blott, att granskningen så sällan är i sjelfva verket redlig i detta ords hela bemärkelse, att den så sällan röjer hos de granskande en ädel moralisk anda, att den så sällan framträder med lugn, hofsamhet och värdighet, men deremot vanligtvis antager karakteren af en bitter och oförsonlig fiendskap emot Styrelsen. Ofta utbryter den på detta sätt länge närda och förstärkta partistriden i skakningar, hvilka framkalla Despotismen, såsom det sista förtviflade räddningsmedel, som återstår för den af faktionernas vilda krig sönderslitna Statskroppen. Men om det ock ej alltid kommer till denna ytterlighet, så befinner sig likväl en Stat, i hvilken det här ifrågavarande kalla, skarpa och kärlekslösa förhållandet mellan Regering och Folk är rådande, alltid i ett tillstånd af spänning och oro: oupphörligen röjer sig uti den en inre jäsning, en olycklig disharmoni mellan dess konstituerande delar: dess lif är förgiftadt genom hatets och tvedrägtens anda: den liknar en familj, hvars medlemmar icke äro förenade genom kärlek och förtroende, utan endast genom det juridiska bandet af noggrannt bestämda pligter och rättigheter, och der hvar och en oupphörligen misstänker hos den andra en benägenhet att bryta sina förbindelser, så snart något tillfälle dertill yppar sig; en sinnesstämning, hvilken just tjenar att bereda och framkalla de förbrytelser, hvilka den fruktar, och hvilka den genom det blotta yttre tvånget förgäfves söker förekomma. Denna anda af misstroende och kärlekslöshet, hvilken på en gång förutsättes och näres af den politiska lära, som grundar Statens bestånd endast på Statsmakternas delning och stränga juridiska kontroller, är lika förderflig inom Staten, som inom Familjen: det är för den förra af lika stor vigt, som för den sednare, att dess medlemmar känna sig förenade genom något högre, än det blotta juridiska tvånget. Detta högre åter kan ej vara något annat, än en i Samhällsmedlemmarnes inre herrskande, och derigenom tillika i Statens hela lif sig utvecklande moralisk kraft.
Vilje vi närmare betrakta denna Statens moraliska lifskraft, så finne vi att den uppenbarar sig på mångfaldigt sätt i de särskilta, till Statslifvets fullständiga utveckling hörande phenomener. Den röjer sig först och främst inom det enskilta lifvets område, med afseende på dess sammanhang med det offentliga, i sedernas renhet, och i synnerhet i helgden af alla inom Familjlifvet förekommande förhållanden; ty Familjen är Statens sedliga grundval, och Familjlifvets sedliga karakter har i alla tider och hos alla folk haft ett
