diskussioner, hvartill institutionen af ett Stats-Råd gifvit anledning, fullkomligt blifvit utan frukt. De hafva tjenat att bestämma frågorna, och sätta vissa grundfrågor utom allt tvifvelsmål. Nyttan af ett Stats-Råd är nu insedd.
”Inom en Statsförvaltning, så vidsträckt som Frankrikes, äro angelägenheterna särskilda och mångfaldiga, och för Ministrarne fordras lång vana och mycket arbete, för att studera sig in i hvar och en fråga särskildt. Många af dessa frågor äro alltför vigtiga, de innehålla allt för mycket af gamla och erkända grundsatser, röra alltför nära gången af hela Statssystèmet, för att Ministrarnes byråer, äfven med antagande att der finnes nit och kunskaper, kunna erbjuda tillräckliga garantier för utredandet af dessa frågor.
”De sökta garantierne finner man, åter, i de samfällda öfverläggningarna af en korps, sammansatt af personer, hvilka erhållit sin underbyggnad vid särskilta skolor, der hemtat sin erfarenhet, och hvilkas ställning i samhället höjer dem öfver enskilta konsiderationer, liksom öfver enskilta fördomar. I protokollerna öfver Stats-Rådets förhandlingar finner man, att de af detsamma, så väl i allmän session, som i särskilta kommittéer, afgjorda mål åren 1831 och 1833 öfverstigit 39,000, och 1832 och 1834, 20,000. Utan tvifvel äga alla dessa mål icke lika vigt, men det är tillräckligt att kasta ögonen på de tabeller, i hvilka de, efter deras beskaffenhet, äro klassificerade, för att bli öfvertygad om det är möjligt att, med lika fördel, sätta någon annan procedur i stället för den föregående pröfning, som hvarje mål i Stats-Rådet varit underkastadt.
”Förslaget innehåller trenne kapitel. Det första bestämmer sammansättningen af Stats-Rådet, det andra dess funktioner, det tredje formerna för dess verksamhet.
”De svårigheter, som alltsedan, år 1830, hindrat antagandet af en lag rörande Stats-Rådet, angå hufvudsakligen dess funktioner.
”Stats-Rådet består af ordinarie och extra-ordinarie tjenstemän.
”Ordinarie tjenstemannen äro den beständiga och hufvudsakligen öfverläggande delen af Rådet, men på det att dess karakter af styrelse och förvaltning må varda bibehållen, är det tjenligt, är det nödvändigt, att medlemmarne af den aktiva administrationen i detta Råd äga säte och slamma. För hela Rådet är detta deltagande af nytta, så mycket mera, som det derigenom erhåller de noggrannaste, de skyndsammaste, de mest detaljerade upplysningar öfver angelägenheternas gång, erhåller akter, som äro af nöden, upplysningar öfver förhandlingar, som kunna äga sammanhang med Stats-Rådets öfverläggningar eller som böra föregå dem, underrättelser om den rigtning, som antingen Ministrarnes åsigt eller byråernas bearbetning söker gifva de särskilta målen. Å sin sida, bidrar den verkställande makten icke mindre till detta ändamål, till hvilket den sträfvar i enlighet med de grundsatser, som uttryckas i Stats-Rådets sätt att gå tillväga. Den allmänna enigheten tillvexer i samma mån som deras skicklighet, hvilka åt angelägenheternas rigtning låna den ledande kraften.
”Ingen kan bli nämd till Stats-Råd, som icke fyllt 30 år, ingen till föredragande, som ej fyllt 25, ingen till auditör, som ej är 21 år gammal, och aflagt de dertill erforderliga specimina.
”Ett särskilt och för dem enskilt utfärdadt förordnande är nödvändigt för att entlediga Stats-Råden och föredraganderna i ordinarie Ijenslgöring.
”Samma stadgande galler icke angående den extra-ordinarie tjenstgöringen, hvilken, då den hufvudsakligen afser den verkställande administrationen, bör kunna omvexla efter administrationens behof och efter dermed gemenskap ägande omständigheter.
”Hvad Auditörerna angår, är ett särskilt förordnande nödvändigt för deras entledigande, sedan de i trenne år tjenslgjort.
”Här skulle vi kunna ingå i en pröfning af den vigliga frågan, angående de personers inamovibililet, hvilka äga säte och slamma i Stats-Rådet, men det allmänui omdömet i (fetta hänseende befriar oss från att ingå i någon vidlyftigare undersökning. Det finnes ingen, som icke i närvarande ögonblick inser, att (fenna inamovibililet ar oförenlig med den minisle- riella ansvars-skyIdighelrn. Emellan Minisleren och Stats-Rådet, kunna förklaringar, ordvexlingar, mot- sägelser, äga rum. Dot får icke finnas någon föröd- mjukande undergifvenhetå Ministrarnes sida, annars skulle icke en gång Kamrarnes medverkan allena vara tillräcklig; den skulle kunna .omintetgöras genom Stals-Rådets systematiska opposition; och förenade skulle de kunna bjuda sjelfva Kamrarne spetsen och göra omöjligt införandet af en administration, stri- dande mot deras åsigter.
"Det andra kapitlet, rörande Stats-Rådets funktio- ner, innefattar flera vigliga frågor. Man har sällan fninekat Stats-Rådet dess rent af administrativa rät- tigheter, men de, som man sökl göra Ivistiga, hafva varit underkastade ganska häftiga anfall.
"Ibland de förebråelser man framkastat emot Stats- Rådets jurisdiktion i frågan om tvistiga administra- tions-åtgärder, än en enda af vigt, nemligen den, som gör en så beskaffad asigt gällande, alt af lagstiftningens natur följde, atl de rent af juridiska ämnena äro för- blandade med ämnena för administratif kompetens.
"Handläggningen af större delen af de mal, som blifvit Stats-Rådet tillägnade, bör åt detsamma varda bibehållen. Antalet af dem, som kunna liänskjutas till andra myndigheter, kan icke på långt när jemfö- ras med antalet af de nya rättigheter till måls be- handling, som blifvit Stals-Rådct tillagda i de ny- ligen gifna lagarne.
i - J • 11 1 • r
"Måste man, innan man skrider till regleringen af
Stats-Rådets organisation och formerna fördess öf- verläggningar, börja med att göra en noggrann och beräknad uppdelning af de rättigheter till måls be- handling, som höra gifvas Stats-Rådet eller liänskju- tas till andra myndigheter?
"De så inånga gå ligor omtvistade frågorna om hvil- kendera som bör gå förut, antingen organisationen af en myndighet, eller regleringen af de densamma till- höriga rättigheter, hafva nästan aldrig ledt till något resultat. Man kan icke organisera en myndighet, utan att känna de funktioner, som den bör omfatta; man kan icke bestämma dess rättigheter, utan atl ve- ta, hur den bör vara organiserad; och att emellertid företaga sig att på en gång uppgöra alltsanunaii, vore att förhålla sig, såsom om man icke ville komina till något resultat, emedan det vore atl kasta sig in i ett företag, hvilket man jusl för dess vidsliäekllict icke kan beräkna.
iNär man vill skänka fördubblad styrka åt redan bestående institutioner, derigenom, att man utstakar gränsorna för dem, är det både förståndigast och äd- last, att anse det närvarande såsom åtminstone icke ett tillstånd af tillbakaskridande, och all, vid utfö- randet, begagna sig af alla de medel, som kännedo- men af angelägenheterna gifver vid handen."
Härefter ät Veck lar Slor-Sigillbevararen vidare sin sats, att det vore ogörligt att på förhand genom en admi- nistratif lag bestämma Stats-Rådets rättigheter, innan man ännu bestämt sjelfva formen derföre. Han un- derlättar Kammaren, alt lagen angående de så kal- lade konflikterna skall blifva densamma förelagd un- der loppet af påstående session, och slutar sålunda:
Mina Herrar! det lagförslag, som vi hafva äran förelägga er, och som J kommen alt höra närmare utvecklas, är frugten af en längre tids erfarenhet. Vi hafva liänskjiitit saken till Stats-Rådets eget öfvervä- gande, och det är resultatet af dess öfverläggningar, i hvilka Ministrarne ansett för sin pligt att sjelfve deltaga, som vi lemna Ull edert ombepröfvande.
"När ett land, genom vunnen erfarenhet, skapat en institution, som fra inbringa t stora resulta ter, vinner nationen derigenom en förnyad styrka, hvilken den måste vakta sig för alt bortslösa och genom vågsam- nia försök omintetgöra". Man har ofta och med rätt- visa berömt sig af de legislaliva storverk, i hvilka Stats-Rådet, under Kejsare-dönfiet, tagit del. Men man liar icke alltid visat sig nog tacksam för de tjenster, som under loppet af tjugo år blifvit Frank- rike bevisade af det nu beslående Stats-Rådet. En öfversigt af dess arbeten har genom min försorg blif- vit offentliggjord, och det är tillräckligt, att kasta ögonen på de tabeller den innehåller, för alt inse nyttan af en institution, som inom den administra- tiva lagskipningen alltid bevarat en välgörande enighet.
'Mina Herrar! J kunnen icke vilja beröfva admi- nistrationen ett så nvttigt stod, en gaianli, af hvil- ken både den enskilde och det allmänna dagligen draga fördel. J skolen antaga det förslag, som vi för Eder gå att framlägga, och J gören derigenom en ny tjenst åt Frankrike."
FRAGMENTER UR STATSLÄRAN.
(Forts. fr. N:o 27.) Af allt det, som i det föregående blifvil anfördt rörande hvad vi kallat Samhällsorganismens inre lifs- kraft, följer utan tvifvel, att denna för uppnåendet af Statens bestämmelse är af långt högre vigt, än Statsförfattningens yttre form. Det kan ej gifvas nä gon Statsförfattning, hvilken i sin blotta form inne- bär en säker garanti för uppnåendet af Samhällsför- eningens högsta ändamål. Emedlertid skulle man dock blott genom elt groft missförstånd kunna häiaf draga den slutsalen, all Statsförfattningens form är likgillig, eller att den är utan en belvdlig inflytelse på sam- hällstillståndet. Äfven denna mot den politiska For- malismens förvillelse motsatta ensidighet har i nyare tider icke varit ovanlig. Allt beror, har man ofta påstått, af de Styrandes personliga egenskaper: man har således instämt i Popes yttrande:
For Forms of Government let Fools contest, TVhate'er is best administerd is best. Men om man ock medgifver hvad den sednare af dessa tvei ne rader innehåller, så följer ej deraf att nian m"iste gilla den förra. Ty om ock den bästa Stat är den bäst styrda, månne ej sjelfva möjligheten, eller åtminstone sannolikheten, af denna bästa styrelse lill någon del kan brrn af Statsförfattningens form, ehuru den ännu mera beror af Folkets och de Styrandes intellektuella och sedliga bildning? Utan tvifvel kan ett Folks politiska Författning vara mer eller inindie öfverensstämmande med Statens Ide; och om äfven den i sig sjelf fullkomligaste statsform icke äger nå- got värde såsom en död form, utan blott så vida den är lifvnd af en inneboende anda, så kan likväl en mer eller mindre fullkomlig form i betydlig nian antingen lätta och befrämja, eller försvåra och häm- ma det inre lifvets friska och kraftfulla utveckling. Det inre och det yttre, andan och formen, stå här, såsom i hvarje organism, i ett ömsesidigt förhållande till hVarandra, och bero af hvarandra: det Sfr just i denna förbindelse, som de tillsammans utgöra det organiska Hela.
Men af delta ömsesidiga förhållande, denna förbin- delse emellan Samhällsorganismens inre lifskraft och dess yttre organiska struktur, blir det ock en natur- lig och nödvändig följd, att det icke kan gifvas nå- gon Statsförfattning, hvilken, såsom en af förnuftet föreskrifven normalförfattning, är för alla Folk lika lämplig, och i denna mening är den enda rätta. Vis- serligen kan man af sjelfva Statens Ide och bestäm- melse härleda några grundregler, hvilka i hvarje Stats- författning böra vara iakltagne. Med andra ord: man kan uppgifva vissa allmänna grunddrag af en
förnuftsenlig Statsförfattning. Men det är först ge- nom den speciella tillämpningen af dessa allmänna giundreglör på de hos ett Folk gällande förhållan- den, som en egentlig, bestämd Statsförfattning upp- kommer. ;' Denna tillämpning åter kan och bör ej hos alla Folk blifva densamma. Den bör enligt för- nuftets fordran bestämmas, genom hvarje Folks ur- sprungliga k a rak ler, dess intellektuella och sedliga bildningsgrad , dess hela yttre belägenhet o. s. v. I följd häraf visar det sig såsom det naturliga och rätta, att hvarje Folk äger en särskilt Författning, hvilken, om ock i sina allmännaste grunddrag öfverensstäm- mande med de ofVFgas, likväl i hänseende till det speciella mer eller mindre betydligt åtskiljer sig från alla andras. Det vore följaktligen ett natursti idigt, och just derföre äfven fruktlöst, bemödande, att vilja slopa alla Statsförfattningar i en och samma form. Naturen har gifvit hvarje Folk, likasom hvarje individ, en bestämd individualitet, hvilken hvarken kan eller bör utplånas. Folkels , likasom individens, högsta uppgift är att på det sätt, som genom denna individualitet är bestämdt, genom dess fullkomligaste möjliga utbildning, realisera mensklighetens ide'. Till möjligheten häraf åter erfordras, alt den politiska Författning, som utgör den yttre formen af ett Folks samhällslif, skall vara utbildad i full öfverensstäm- rnelse med denna Folkets individualitet. Det var en af Monlesqiiieus stora förtjenster, att han fastade sin uppmärksamhet härpå: han betraktade ett Folks po- litiska lagstiftning, likasom den civila och kriminella, icke såsom något isoleiadt och tillfälligt, utan i dess nödvändiga sammanhang med Folkets hela lif. Ofta har man dock, äfven efter hans tid, förbisett delta sammanhang; alldramcst i sjelfva Montesquieus Fä- dernesland, der man under Revolutionstiden experi- menterade [med den ena pappers-constitutionen efter den andra, utan att någondera af dem hade någon rot i Folkets karakler, lynne och bildning. Utgån- gen svarade ock dcremot. Den på den lösa sanden uppförda byggnaden ramlade för det första nya ut- brott af den andeliga jordbäfningen, för att lemna i iim åt en annan, som uppstod på den fönas ruiner, för att snart dela samma öde.
Af det anförda är klart, alt det vid frågan om Statsförfattningar gifves tvenne lika nödvändiga mo- menler, på hvilka man har att fästa sin uppmärk- saniliet, af |hvilka man kan kalla det ena del all- männa, det andra åter det speciella. Det förra ut- göres af de allmänna ur Stålens Ide' härledda for- dringar, hvilka i hvarje Statsförfattning böra vara uppfyllde, eller af hvad vi kallat de allmänna vä- sendtliga grunddragen af hvarje förnuftsenlig Stats- författning ; det sednare åter utgör den genom ett Folks charakter, bildningsgrad m. m. bestämda til- lämpning, hvilken hos hvarje särskilt Nation bör gö- ras af dessa allmänna fordringar, och hvilken bildar den speciella Författning, som hos ett visst Folk i en viss tidpunkt är den rätta, eller den, som full- komligast motsvarar Statens bestämmelse. Alt an- angifva och utreda det förra af dessa monienler till- hör den philosophiska Statsläran.- det sednare är der- emot ett föremål för Politiken i detta ords moderna eller inskränktare betydelse. Politiken i ordets antika bemärkelse omfatladi- båda momenterna.
Det är klarl att undersökningen rörande det förra af dessa momenter måste blifva af betvdligl inskränk- tare omfång, än den, som angår det sednare. För- nuftets allmänna fordringar, i hänseende till hvarje Statsförfattning, äro ganska enkla; men deras hos snskilla Folk olika tillämpning måste efter sakens natur blifva långt mera mångfaldig och invecklad. Förnuftets allu.ai na fordran kan, såsom gifven genom Statens Uéi och. bestämmelse, <j blifva någon annan än den, alt Si iii iis Författning bör gifva, väl icke tull säkerhel (hvilket vi redan > i känt vara omöjligt), men dock den stöisLi samiohkhrl , som genom den- samroa kan vinnas, om det veikliga uppnåendet af Statens bcstämim Ni-, det vill sä_;a med andra ord: den biir vai i ladan, alt dii . så vidt möjligt är, befrämjar den fortgående utvecklingen af ett Folks både andeliga oeli industriella lif, under skydd af ett stadgad» och varaktigt rättslijkstånd, som förvissar hvarje Samhällsmedlem om en bestämd och mot allt ml i.ing fredad krets lör lians fria verksamhet.
Då vi här på ena sidan föl di e, alt Statsförfattnin- gen skall, sä vidt möjligt är, befrämja utvecklingen af elt Folks andeliga och industriella lif, och vi på den andra tillika erkänne, alt utbildningen af ett Folks politiska Författning vnsendtligen beror af Fol- kets andeliga lif, dess inlellcklnella och sedliga od;- ling, så kan det visserligen sägas vara en cirkel; men denna cirkel är för den på Salens väsende nklade reflexionen oundviklig. Den har sin grund dcruti, att Staten måste fattas och länkas såsom en organism. Ty just dcruti beslår väsendet af all organism, att den innehåller utvecklingen, icke af en i rät linea framskridande, utan af en i oupphörligt kretslopp i sig sjelf tillbakagående eaussalilet, och atl, i följd deraf, alla dess momenter eller delar ömsesidigt för- hålla sig till hvaiandra såsom orsaker och verknin- gar, ändamål och medel, och således ömsesidigt bero af hvarandia. Det är just genom delta ömsesidiga beroende, som de väsendlligen höra tillsammans, och bilda ett organiskt Helt. Detla organiska förhållande äger då äfven ruin mellan odlingen och Statsförfatt- ningen i en Samhällsorganism. Odlingens utveckling bereder och främjar Statsföl fattningens utbildning, och dennas utbildning återverkar på odlingens framskri- dande. Ingendera kan derföre utan förvillelse be- traktas såsom isolerad, eller lösryckt ur sitt sam- manhang med den andra.
Viljo vi något närmare göra oss reda för betydelsen af den nyssnämda allmänna förnuftsfordran i hänseen- de till hvarje Statsförfattning, så finne vi det följande
