gående till ett värde af 144,489 Rubel; 1834 uppgick den blott till 15,423 samma mynt; produktionen af rått silke har ifrån 1834 till 1835 stigit från 1,082 Pud till 2,935, eller ifrån ett värde af 532,000 Rubel till 1,695,071.
Turkiet.
Med afseende å dess egna beskaffenhet, tro vi oss böra meddela våra läsare följande utdrag af Turkiska Officiella Tidningen för den 12 sistl. Januari:
”Vi hafva redan uti vår sista nummer kungjort, att, till följe af den hos Sultan af dess Ministrar gjorda enträgna anhållan, hade Hans Höghet samtyckt att årsdagarne af dess födelse och uppstigande på Thronen, skulle firas medelst offentliga glädjebetygelser.
Den förstnämda af dessa tilldragelser inträffade Onsdagen den 14 i månaden Ramazan år 1199, eller den 9 Juli samma år [1], och tidpunkten för den senare var Thorsdagen den 4 i månaden Djemazi-ut-akhir år 1223, eller den 16 Juli s. å. (d. 16/28 Juli 1808).
Prisad vare den Evige, Hans Höghets stjerna har i alla tider varit ganska lycklig, och en mängd af händelser sammanstämma för att intyga riktigheten af detta påstående. Då förmågan att företrädesvis bidraga till metallernas och växternas förädling och tillvext, är en af sommarens utmärkande egenskaper, som försäkrar densamma om företrädet bland de fyra årstider, hvilka bidraga till den skapade verldens vidmakthållande, och då Juli månad, som utgör medelpunkten af denna årstid, just derigenom bevisar riktigheten af den mystiska meningen af det Arabiska ordspråket: in medio virtus [2] så är det intet tvifvel, att man ju också bör igenkänna en mystisk mening uti det lyckligt sammanträffande förhållande, att såväl den ena som den andra af dessa händelser, inträffat vid denna företrädesvis gynnade tidpunkt.
Till följe häraf, och ehuru den Ottomanniska tideräkningen från Hegira, är uppgjord efter de Arabiska månaderna, har man ansett lämpligt, att utsätta de föreslagna glädjebetygelserna till den 9/21 Juli för födelse-festen, och till den 16/28 i samma månad för thronbestignings-festen, och sådant i det dubbla ändamål, att för Sultanens tillgifne undersåtare återkalla den ljufva hågkomsten af dessa lyckligt sammanstämmande tillfälligheter, och att oföränderligt till sommartiden fastställa dessa glädjefester, hvilka sålunda endast skola blifva så mycket mera lysande och angenäma för åskådarne.
Hans Höghet har täckts gilla detta förslag.”
Norra Amerika.
New-Yorker-tidningar af d. 26 Jan. förmäla, att Presidentens bådskap derstädes haft föga eller intet inflytande på Stocks-kursen och varupriserne. Stocks hade något stigit, och priset å varu-artiklarne hade icke höjt sig. Tämmeligen allmänt troddes, att intetdera af de båda Husen skulle bifalla de af Presidenten föreslagna åtgärderne mot Frankrike; det förmodades, likaledes, att kongressen icke skulle befatta sig med denna sak, innan den erfarit huru Presidentens första hufvudsakliga bådskap i Frankrike blifvit upptaget. Hr John Quincy Adams hade emellertid, uti ett tal i Representant-huset, tämmeligen tydligt låtit förstå, att han ämnade understödja administrationen i hvarje krigisk åtgärd som den torde äska.
Brittiska krigsslupen Pantaloon, som öfverbringar Engelska Regeringens förmedlings-anbud, hade ännu icke, d. 26 Jan., framkommit till New-York.
Äfvenledes har man bref från New-York af den 27 Januari, hvilka bekräfta den uppgift, att, uti New-Yorkska Lagstiftande Församlingen i Albany, en Bill rörande understöds beviljande åt de brandskadade i staden New-York gått igenom; de förmäla också: att Hr Yates föreslagit, att en Adress skulle utfärdas, deri Församlingen skulle gifva Kongressen i Washington sin tillfredsställelse tillkänna, öfver Presidenten Jacksons förfarande i anledning af tvisten med Frankrike, och erbjuda Kongressen Lagstiftande Församlingens i Albany biträde till befordrandet af de utaf Presidenten föreslagna åtgärderne, i händelse omständigheterna sådant skulle fordra.
POLITIK.
Allgemeine Zeitung innehåller under rubrik: Nederländerna, och datum af den 26 Januari, följande reflexioner:
”Om det äger någon grund, att Lord Palmerston dessa sednare dagar, alfvarsamt yttrat sig till Grefve Pozzo di Borgo, och anmodat honom, att hos sin Regering så begå, att man i godo öfverenskomme om undanröjandet af de svårigheter, som uppstått i afseende på segelfarten på Svarta hafvet, utan att afvakta kraftigare åtgärder; om det bekräftar sig, att Ambassadören svarat, att han icke kunde villfara den ädla Lordens önskningar, af det skäl: att sådant vore att utgå ifrån en olaglig grundsatts, och godkänna, från tredje handen, en mellankomst uti utrikes ärender, — så skulle man kunna tro, att Morning-Chronicles bittra språk vore något mera än en tillfällig missbelåtenhet, föranledd af Rysslands ställning, eller ett blott medel, att afvända allmänna uppmärksamheten från Englands inhemska stridigheter.
“I detta fall, skulle emellan Kabinetterna i London och St. Petersburg kategoriska förklaringar nödvändigt uppstå; och om de än icke genast åtföljdes af ett fredsbrott, skulle dock förhållanderna allt mera intrasslas och väcka farhågor för framtiden. Otvifvelaktigt synes det vara, att om än Lord Palmerston icke mot Grefve Pozzo di Borgo utlåtit sig på ett så kategoriskt sätt, som föregifvits, så antager dock England en hotande ställning; och det behöfves blott en obetydlig förevändning, hvilken icke är svår att finna, för att Engelska Ministèren talar och handlar så, som, enligt någre publicisters förmenande, den redan yttrat sig genom Lord Palmerston.
“Sannt är väl, att England ingenting skulle kunna företaga utan Frankrikes medverkan; och om en verklig brytning uppkomme emellan Ryssland och England, utan Frankrikes mellankomst, skulle hela frågan afgöras till sjös; och ehuru sådant, på ett obehagligt sätt, verkade på fasta landet, skulle detta dock icke löpa någon ögonskenlig fara. Likväl skulle ett formellt fredsbrott emellan den största Sjö-makten och den betydligaste Kontinental-makten i Europa blifva särdeles oroande. Att döma af alla de rykten, som sättas i omlopp, kkulle denna brytning verkeligen kunna äga rum, emedan Lord Palmerston, som det säges, beslutat afgöra den Orientaliska frågan, med eller utan Frankrike. Detta vore, i sanning, mycket vågadt, och han skulle derigenom äfventyra sin ansvarighet; men hittills har han aldrig ryggat, och har alltid haft den lyckan att se sina önskningar uppfyllda, så fort han oförskräckt trädt fram.
“Det är sannt, att hittills inga stora faror varit att frukta; men lyckan förleder ofta, och afvänder uppmärksamheten från försigtighetens råd. Man kan följakteligen icke förutse om Lord Palmerston, under den sinnesstämmning, som för det närvarande i England är den rådande i afseende på Ryssland, icke skrider derhän, och utkastar stridshandsken mot Ryssland. Man känner för väl Kejsar Nikolai tänkesätt, för att, ett enda ögonblick, kunna tvifla, att icke Ryssland upptager handsken. Men resultaterne häraf bli så mycket svårare att förutse. De betydliga rustningarne uti Englands hamnar, den täta kurir-växlingen emellan London och Engelska stationen i Medelhafvet, synas icke vara af så ringa betydelse, och om man får sätta tro till vissa rykten, som här äro gängse, skulle Amiral Rowley hafva fått befallning att göra en demonstration mot Dardanellerna, och, till och med, att bemäktiga sig denna genomfart, i händelse man icke lemnade gehör åt de enträgna framställningar från Engelska sidan, som, i denna stund, förmälas äga rum i Petersburg.
“Ryska Regeringen skulle då finna sig föranlåten, att, å sin sida, vidtaga åtgärder för att icke öfverraskas. Den kan icke vara okunnig om förberedelserna i England; och man bör icke förundra sig öfver den uppgift, att, uti Södra Ryssland, stora militäriska tillredelser anordnas, hvilka skola äga en helt särskild bestämmelse.
“”Det är olyckligt, att verlden icke får äga fullkomligt lugn. I denna stund skulle dessa nya svårigheter icke vara föranledda af omständigheterne, men med afsigt uppgjorda. Det vore önskvärdt, att man irrade sig, och att Engelska Ministèren mindre, än man förmodar det, vore böjd för krig. Ett sådant är lätt börjadt; men på hvad sätt skall det utföras, och hvad blefve väl utgången? Se der den brydsammaste frågan.”
FRAGMENTER UR STATSLÄRAN.
(Forts. fr. N:o 34.)
Då man vill göra sig redo för ideen af en National-representation, måste man fästa sin uppmärksamhet på tvenne hufvudfrågor, af hvilka hvardera åter omfattar åtskilliga mera speciella. Den förra af dessa frågor är den om de elementer eller beståndsdelar, af hvilka National-representationen bör vara bildad: den sednare åter är den om dessa elementers förening till ett Helt, saml om detla Helas väsendtliga funktioner och verkningssätt. Till den förra frågan hör allt det, som rör sättet af representanternes utseende eller bestämmande, i hvilket hänseende National-representationens medlemmar antingen kunna alla vara valde af Folket, enligt vissa reglor eller vilkor så väl för valrätten som för valbarheten, eller till en del vara valde, till en del åter bestämde genom födseln, genom vissa embeten o. s. v. Den senare frågan, åter, har afseende på National-representationens förening i en enda så kallad Kammare, eller dess delning i tvenne eller flera, på de ämnen, med hvilka den har att sysselsätta sig, och de former, vid hvilka den i sin verksamhet är bunden. I afseende på båda dessa punkter gäller den anmärkningen, att idéen af en National-representation i de Stater, i hvilka en sådan funnits, icke ifrån början förekommit såsom med full klarhet uppfattad. I de Ny-europeiska Stater, hvilka till större delen af de Germaniska Folken stiftades på det Romerska Rikets ruiner, uppkommo småningom representativa Författningar, utan att genast vara grundade på någon djup politisk beräkning, och det har blott varit småningom, som den i början blott dunkelt anade idéen kunnat utbildas till en något högre grad af klarhet. Af de olika omständigheter och förhållanden, under hvilka en sådan representativ Författning hos särskilta Folk uppkommit, har man att förklara de olika former, under hvilka den visat sig, och hvilka måste betraktas såsom lika många mer eller mindre lyckliga försök till idéens realisation. Vi vilje ej påstå, att någondera af dessa former är den enda rätta, att någondera fullkomligt motsvarar idéen, eller att någondera af dem kan anses såsom för alla Folk lika lämplig och ändamålsenlig. Utan tvifvel gäller om en National-representation detsamma som om en Statsförfattning i allmänhet, att den bestämda realisationen af dess idé hos hvarje särskildt Folk naturligen måste bero af allt det, som gör det till detta särskilta Folk, och all den följaktligen ej hos alla Folk kan eller bör blifva densamma. Emellertid kan man dock uppgifva vissa allmänna fordringar, hvilka ligga i sjelfva idéen af en National-representation, och i hvarje sådan böra vara, så vidt möjligt är, uppfyllda. Hvarje särskilt National-representation blir då fullkomligare eller ofullkomligare i den mån densamma mer eller mindre närmar sig intill det fullkomliga uppfyllandet af dessa fordringar, under de hos ett visst Folk gällande omständigheter och förhållanden. Vi vilje söka att erhålla en öfversigt af dessa allmänna i idéen af en National-representation liggande fordringar.
I hänseende till den förra af de nyss nämnda frågorna, eller den om National-representationens beståndsdelar, kan man, såsom oss synes, uppgifva trenne sådana allmänna fordringar, på hvilka ett förenadt afseende måste göras, och af hvilka hvardera åter innefattar åtskilliga speciellare punkter, hvilka vi dock här ej, utan alltför stor vidlyftighet, skulle kunna särskildt betrakta.
Den första, och utan tvifvel den vigtigaste, af dessa fordringar, är den, som har afseende på representanternas skicklighet för det åt dem anförtrodda värf. Då nemligen en National-representation är ämnad att å Folkets vägnar utöfva en ganska betydlig del af den lagstiftande Makten, jemte beskattningsrätten, samt att, för öfrigt, inför Regeringen vara en organ för Folkets önskningar och behof, och då det förnämsta skälet, hvarföre dessa funktioner heldre böra utöfvas genom en National-representation, än, såsom i forntidens Republiker, af Folket i massa, är det, att de förutsätta en långt högre grad af bildning, än man vanligtvis finner hos den stora mängden af en Stats medlemmar; så uppkommer i anledning deraf den allmänna fordran, att Nationens representanter må utses och bestämmas på del sätt, som ger den största sannolikhet derom, att de skola komma att äga den högre intellektuella och sedliga bildning, som till det värdiga bestridandet af deras funktioner erfordras. Vi tveka ej att sätta denna fordran i främsta rummet; ty en National-representation, i hvilken denna fordran vore i hela sin betydelse uppfylld, skulle, äfven om den för öfrigt vore till sin form och sammansättning ofullkomlig, aldrig kunna helt och hållet förfela sitt ändamål, hvaremot en sådan, i hvilken denna fordran icke vore tillräckligen iakttagen, med hvilken formell fullkomlighet som helst, aldrig skulle blifva något annat, än en död form utan anda och lif. Om det sällan gifvits någon National-representation, som fullkomligt motsvarat sin bestämmelse, så har detta haft sin närmaste grund der uti, att det sällan gifvits någon sådan, hvars alla eller åtminstone flesta medlemmar i sjelfva verket ägt den höga grad af intellektuell och sedlig bildning, som förutsattes för bestridandet af representantens kall i dess fullständiga betydelse. Det är nu visserligen blott genom sjelfva den fortgående utvecklingen af ett Folks andeliga lif, som denna högre bildning kan beredas; men de stadganden, som röra utseendet af Nationens representanter, kunna, åtminstone i någon mån, medverka dertill, att de må komma att tagas ibland Nationens mest bildade medlemmar, och att således National-representationens åtgärder och beslut må blifva uttryck af den högsta bildningsgrad, som hos detta Folk finnes. Undersöker man närmare betydelsen af den nämda fordran, så finner man, att den leder till bestämmandet af vissa vilkor och inskränkningar så väl för valrättens utöfning, som för valbarheten. Hvad den förra punkten beträffar, så ligger det i sakens natur och har af erfarenheten blifvit på det mest ojäfakliga sätt bekräftadt, att sannolikheten af valrättens värdiga utöfning beror deraf, att den icke är utsträckt till hela den obildade Folkmassan, utan inskränkt till dem, som, med en viss bildningsgrad, förena en någorlunda oberoende belägenhet i samhället, och äga ett afgjordt intresse i Samhällsordningens upprätthållande. Hvad åter valbarheten beträffar, så synes det höra till sakens natur, att vilkoren för denna, i hänseende till bildning och förmögenhet, eller åtminstone i hänseende till den förra, sättas betydligt högre, än för valrättens utöfning. Att närmare bestämma dessa vilkor, både för valrätten och valbarheten, med afseende på de i hvarje Stat förekommande särskilta förhållanden, måste öfverlemnas åt den politiska klokheten, och utgör en af dess vigtigare uppgifter.
Men denna första och högsta fordran i afseende på frågan om bestämmandet af National-representationens medlemmar är dock icke den enda. Idéen af en Stat såsom en lefvande organism innebär, att i densamma måste förekomma vissa väsendtliga funktioner, hvilka tillsammans utgöra hela utvecklingen af Samhälls-organismen lif. Betraktar man dessa funktioner närmare med afseende på huru de genom Statens medlemmar uttryckas och utöfvas, så kommer man till begreppet om de särskilta inom Staten förekommande verksamhets-arter eller yrken i detta ords vidsträcktaste bemärkelse. Vi kunna ej här ingå i någon utförligare undersökning om dessa yrken: vi måste åtnöja oss med den allmänna anmärkningen, att all inom Staten förekommande verksamhet kan tänkas såsom tvåfaldig. Den är nemligen antingen den offentliga verksamhet, som beslår i sjelfva Statsförvaltningens utöfning i alla dess delar, eller den mera enskilta, hvilken yttrar sig dels såsom andelig, hos Vetenskapsidkaren, Religionsläraren och konstnären, såsom representanter af Nationens högre andeliga lif, dels såsom materiell, i alla de i materiell mening produktiva yrken (Jordbruk, Bergshandtering, Slöjder, Handel o. s. v.), hvilka närmast åsyfta de sinnliga behofvens fyllande, och tillsammans utgöra Folkets hela industriella lif. Så vida Samhälls-organismen tänkes fullständigt, såsom omfattande hela utvecklingen af ett Folks lif, så måste ock hvart och ett af dessa yrken betraktas såsom inom densamma
intagande sin bestämda plats: det uttrycker en till Samhälls-
