KAP. XXXI.
Då jag vaknade, fann jag min äldste son sittande vid min säng; han hade kommit för att ytterligare öka min glädje genom meddelandet om, att lyckan ånyo hade varit mig gynnsam. Efter att först ha löst mig från den förbindelse, som jag föregående dag hade ingått med avseende å hans blivande hustru, underrättade han mig därpå om, att den affärsman, som hade gjort konkurs, hade blivit arresterad i Antwerpen och att han där hade givit upp tillgångar till långt högre belopp, än han var skyldig sina kreditorer.
Min gosses ädelmod gladde mig nästan lika mycket som min oväntade lycka; men jag hyste ett visst tvivel om, huruvida jag handlade riktigt genom att taga emot hans anbud. Medan jag satt och funderade på detta, trädde sir William in, och jag meddelade honom mina tvivel. Han tyckte emellertid, att då min son vid sitt giftermål skulle komma i besittning av en mycket stor förmögenhet, kunde jag utan tvekan taga emot hans erbjudande. Hans ärende var nu att meddela mig, att han redan föregående afton hade skickat bud efter tillståndsbreven och väntade dem varje ögonblick, och han hoppades nu, att jag ej skulle neka att göra alla kontrahenter lyckliga redan denna förmiddag. Medan vi samtalade, inträdde en betjänt och anmälde, att budet hade kommit tillbaka, och då jag under tiden hade gjort mig i ordning, gick jag ned, där jag fann alla så glada, som skuldfrihet och överflöd kunde göra dem. Deras skratt misshagade mig dock, då de skulle bereda sig till en så högtidlig ceremoni. Jag talade till dem om den allvarliga stämning, som passade bäst till denna av Gud stiftade handling, och läste därefter ett par predikningar och en avhandling av mig själv för att giva dem den rätta förberedelsen. Men de voro fortfarande lika oregerliga och bångstyriga.
Till och med då de gingo till kyrkan med mig i spetsen, kunde man ej se ett spår av allvar hos dem, och jag kände mig flera gånger frestad att vända mig om, för att visa dem, hur upprörd jag var å deras vägnar.
