— 157 —
att om han bättrar sig, så vore hon böjd för att taga honom till nåder.
Men för att återgå till min egentliga berättelse, ty jag brukar ej göra så långa avvikningar — då vi skulle taga plats vid festbordet, förnyades åter etikettstriden, ty nu kom den frågan till, om ej min äldsta dotter, som ju varit längst gift, skulle inta en högre plats än de två unga brudarna. Min son, Georg, gjorde ett slut på debatten genom att föreslå att damerna och herrarna skulle sitta utan åtskillnad var ock en herre vid sidan av sin dam. Förslaget mottogs med stort bifall av alla med undantag av min hustru; jag kunde genast se, att hon ej var belåten därmed, ty saken var, att hon hade glatt sig åt att få sitta vid bordsändan och skära för åt hela sällskapet. Men undantagandes detta, var vår stämning obeskrivligt glad. Jag kan inte säga, om vi voro kvickare än vanligt, men säkert är, att vi skrattade mer än vanligt.
Ett av skämten minns jag mycket väl. Då den gamle mr Wilmot ville dricka med Moses, svarade denne, som såg åt ett annat håll: »Jag tackar er, min fröken.» Varpå den gamle herrn blinkade åt de övriga och sade, att det inte var svårt att förstå, var han hade sina tankar. Och detta roade de båda flickorna Flamborough så kolossalt, att jag trodde, de skulle dö av skratt.
Så snart frukosten var över, bad jag efter gammal vana, att bordet skulle flyttas undan, så att jag ännu en gång skulle få glädjen att se min familj samlad omkring mig vid den husliga härden. Mina små gossar sutto en på vartdera sidan av mina knän, och de andra sutto par om par liksom vid bordet. På denna sidan graven hade jag intet mera att önska; alla mina bekymmer voro förbi, och min glädje var outsäglig. Endast ett återstod mig nu att se till: att min tacksamhet i medgången måtte övergå min ödmjukhet i motgången.
