Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 19 —

till romantiska ytterligheter. Redan tidigt satte han som ett mål att bli både en förträfflig soldat och en lärd man, och han utmärkte sig verkligen snart i armén och vann också snart en hel del erkännande av de lärde. Men smickrare följa alltid i hälarna på de äregiriga, eftersom det är dessa, som känna största glädjen av att bliva prisade. Han omgavs snart av en hel flock, som blott visade honom ena sidan av sin karaktär, och därför började han att åsidosätta sina egna intressen för det allmännas väl. Han älskade hela mänskligheten, ty hans rikedom hindrade honom från att se, att det fanns skurkar däribland. Läkarna berätta för oss om en sjukdom, som gör hela kroppen så ömtålig, att till och med den minsta beröring vållar den smärta; men vad somliga människor sålunda ledo kroppsligen, det led denne man själsligt. Den minsta sorg eller olycka, antingen den nu var verklig eller inbillad, berörde honom på det mest pinsamma sätt, och hans själ led under en sjuklig känslighet för andras olyckor. Då han således var böjd för att hjälpa, följer det av sig självt, att han fann mera än nog av dem, som ville bli hjälpta; hans givmildhet började att förminska hans rikedom, men icke hans välvilja, som snarare tycktes tilltaga i samma mån, som rikedomen börjsde avtaga. Han blev oförsiktig, allt efter som han blev fattigare, och fast han talade som en vis man, handlade han dock som en dåre. Som han emellertid ständigt var utsatt för svårigheter, och då han inte längre var i stånd att uppfylla de böner, som riktades till honom, började han att giva löften i stället för pengar. Det var numera allt, han hade att ge, ty han kunde inte förmå sig till att vålla någon människa smärta genom avslag. Härigenom samlade han en hel skara av beroende vänner omkring sig, som han gärna ville hjälpa, men vilka han blott kunde vålla missräkningar. De hängde fast vid honom för en tid, men lämnade honom sedan med berättigade förebråelser och förakt. Men allt efter som han föraktades av andra, började han också förakta sig själv. Hans själ hade funnit ett stöd i deras smicker, och då detta stöd togs bort, kunde han ej finna någon glädje i sitt hjärtas bifall, som han aldrig lärt att akta. Världen började nu att få ett helt annat utseende. Hans vänners beröm började nu att övergå till kyligt bifall, bifallet antog snart formen av vänliga råd, och när dessa råd förkastades, framkallade det förebråelse. Han fick på detta sätt se, att de vänner, som hans välgörenhet samlat omkring honom, icke voro värda så mycket, och han förstod, att en människa måste giva sitt eget hjärta för alt vinna en annans. Jag fann att — att — jag glömmer, vad jag ville säga; kort sagt, sir,