Till Ouverture spelas Hönsgummans visa, vid hvars sista bortdöende toner Ridån tyst uppgår.
FÖRSTA ÖPPNINGEN.
(Teatern föreställer Minervas skafferi, straxt på eftermiddagen, prydt med alla i ett större köks-departement befintliga effekter. I stället för skölden med Medusa-hufvudet, ser man på det väl länsade middagsbordet glänsa ett större silfverfat, med ruiner efter ett griljeradt lamhufvud; något spår till såsen kan likväl icke upptäckas. I stället för hjelmen ser man en silfverskål, hvaruti, att sluta af lukten, sköldpaddsoppa måste hafva varit, men nägot tecken till soppan eller till såsen skulle man förgäfves eftersöka, så framt icke en i rummet varande större mun framställde för åskådarens blickar både grafven och uppståndelsen. Denna mun tillhör Minerva. Sedan åskådarens blick krälat sig fram öfver den på en gång största och dyrbaraste mage — en verklig Kinnekulle utan blomma — stannar den slutligen förbländad vid ett par röda tofflor af Ryskt skinn, hvilket genom sin goda beredning slutit sig så väl kring gummans liktornar, att man påstår det hon utan dem skulle stå på dåliga fötter. Åskådaren, som vid saltomortalsprånget emellan munnen och liktornarna glömde gummans blick, märker nu först hur den, matt som en stufvad aborres, stirrar på den nedgående aftonrodnan i en vinbutelj. Ögonlocken sluta sig småningom, och den öppnade munnen förseglas genom en obetydlig armkrökning medelst Peterséns gula lack. Med lacket för munnen insomnar gumman och snarkar under ett mildt ackompagnement af Orkestern.)
