gubbar, hos hvilka Tant dricker sitt tevatten, erhållit en ny uppsats löständer till present. — Jag gratulerar af allt hjerta! — men det händer Tant som det ofta händer andra här i verlden, att när man skall bita med andras betar, råkar man ofta nog af ovana bita i sin egen läpp; — det skulle i sanning roa mig att höra hur Tant bär sig åt när hon, i trotts af alla den ”menskliga naturens stora brister,” vill skapa en individ med sådana fullkomligheter, hvarmed den der ”läkaren med den oinskränkta viljan” måste vara utrustad! (Minerva råkar få en klunk i galig strupe och hostar förfärligt.) Aj, aj, Tant goda! Återigen ett misstag, ehuru af långt märkvärdigare beskaffenhet! — Medan Tant funderar efter något medel, hvarmed det ovanliga misstaget kan rättas, vill jag i korthet säga min tanke om våra läkare, sådana de nu för tiden äro och isynnerhet i förflutna tider hafva varit: Hela deras konst har sällan bestått i något annat, än i ordinerandet af åderlåtningar, blodiglar och starka laxativer, hvarmed de till den grad utmattat sina patienter, att den ena kroppen nödgas balansera på styltor och den andra krypa på fyra ben hela lifvet igenom. Detta är den läkarekonst Tant rosar och röker
