Sida:Publikenochtidningarne1838augustblanche.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


Det är lika öfligt som behöfligt för en författare att dedicera sitt opus, antingen till någon utmärkt fysisk eller moralisk person; ty han vet då att det åtminstone finnes någon, under hvars rockskjört han kan gömma sig — någon, hvars tunga försvarar honom, när Recensenterne och opinionen sönderstycka hans verk. Dessutom ligger det något så utomordentligt skönt i att se ett belagradt och isynnerhet ett behjelmadt namn stråla på första bladet af en skrift. Kanhända är detta en svaghet; men ofta nog kan sjelfva skriftens svaghet döljas deruti. — Författaren till denna lilla teaterpjes ämnade i förstone dedicera den till Publiken; men då Publiken sjelf kom att deruti spela «en betydlig hufvudroll, öfvergaf han genast denna tanke. Sedermera funderade han på Publicisterne, för att derigenom kunna tillsmyga sig någon fördelaktig recension; men äfven denna fundering gick öfver ända, och hvarföre? — jo af alldeles motsatt skäl, det nemligen att Publicisterne deruti spelade för dåliga hufvudroller. — Författaren, som långt för detta öfvergifvit tanken på att blifva, om också blott Vaktmästare i de nios Kollegium, men aldrig förmått blifva qvitt drömmen om en plats ibland de Aderton, började nu spekulera på Svenska Akademien, för att åtkomma några dukater till tryckningskostnaderna; men då han,