VIII
heder och ära, hånades han allmänt, alldeles som om han dragit i fält med den gode gamle riddarens Durandal tvehändta svärd, som väckte åtlöje genom sitt gammalmodiga utseende, ehuru klingan kanske var härdad vid Ebros stränder och dess prydnader voro af purt guld.
Sålunda kastades riddarväsendets grundsatser å sido och lägre driffjedrar fingo intaga deras plats. I stället för den upphöjda anda, som manade hvarje man att träda fram till sitt fosterlands försvar, satte Ludvig XI den lejde soldatens alltid beredvilliga arm och intalade sina undersåtar, bland hvilka handelsklassen började spela en roll, att det var bättre att lemna krigets faror och mödor åt besoldade krigare och lemna kronan medel att betala dem, än att vedervåga sig sjelfva vid försvaret af sin egendom. Köpmännen funno detta sätt att resonnera mycket öfvertygande. Den stund kom visserligen icke i Ludvig XI:s dagar, då den besutna herremannaklassen och adeln på samma sätt skulle blifva uteslutna från deltagandet i krigets värf, men denne listige monark gaf upphof åt det system, som, tillämpadt af hans efterträdare, helt och hållet i kronans händer öfverlemnade omsorgen om statens militäriska försvar.
Äfven de grundsatser, som ledde umgänget mellan könen, hade han kullkastat. Chevaleriets läror hade åtminstone i teorien grundlagt ett system, hvari Skönheten var den herskande och belönande gudomligheten — Tapperheten hennes slaf, som hemtade sitt mod ur hennes öga och gaf sitt lif för hennes ringaste tjenst. Visserligen hade systemet, såväl i detta som andra afseenden, åtskilliga öfverdrifter och fantastiska utväxter, och skandaler inträffade just icke så sällan. I de flesta fall voro de dock sådana, att man nästan kunde urskulda den menskliga svagheten på grund af dess fullkomliga frihet från grof sinlighet. Ludvig XI åter uppfattade saken ur en annan synpunkt. Han var en rå vällusting, sökande njutning utan känsla och föraktande det kön, af hvilket han önskade erhålla den; också voro hans älskarinnor af låg börd och kunde lika litet jemföras med en Agnes Sorels upphöjda, fast felaktiga karakter, som Ludvig kunde jemföras med sin hjeltelike fader, som befriade Frankrike från Englands hotande ok. Samma missaktning för rang och börd
