»Först och främst måste vi inrapportera saken för vår kapten, lord Crawford, och få ynglingen inskrifven i rullorna».
»Men, mina herrar, värde vänner och räddare», sade Quentin med en viss tvekan, »jag har ännu ej blifvit ense med mig sjelf, om jag vill taga tjenst hos er eller ej».
»Öfvertänk då noga, om du hellre vill det, eller bli hängd», sade hans morbror; »ty så min systerson du än är, så ser jag ingen annan utväg för dig att undgå galgen».
Detta var ett obestridligt argument och tvang Quentin med ens att ingå på ett förslag, som han eljest ej torde ansett särdeles lockande; men hans nyss skedda räddning undan repet, som verkligen legat kring hans nacke, skulle sannolikt försonat honom med ett ännu värre alternativ än det nu föreslagna.
»Han måste följa med oss till vår kasern», sade Cunningham; »ty så länge dessa blodhundar stöfva omkring, fins för honom ingen säkerhet utom vårt område».
»Kan jag inte i natt ligga på värdshuset, der jag åt frukost, kära morbror?» sade ynglingen, tänkande kanske, som mången nyvärfvad rekryt, att en enda natts frihet alltid vore en vinst.
»Åh ja, nog kan du det, kära systerson», svarade morbrodern ironiskt, »om du nödvändigt vill skänka oss det nöjet att fiska upp dig ur någon kanal eller dam eller någon af Loires slussgrafvar, inknuten i en säck, för att kunna simma så mycket ledigare; ty efter all sannolikhet blefve det slutet på visan». — »General-profossen smålog åt oss, då vi skildes», fortfor han, vändande sig till Cunningham, »och det är tecken till, att han ej har godt i sinnet».
»Jag struntar i hvad han har i sinnet», sade Cunningham, »ty sådant villebråd som vi är ej inom skotthåll för hans fogelbössa. Men det är bäst du omtalar hela saken för den f-n Olivier, som alltid visat sig vara en vän till den skotska lifvakten och som förr än profossen råkar pappa Ludvig, då han rakar honom i morgon bittida».
»Men hör på», sade Balafré, »det är inte bra att gå
