»Ja, det fins det nog», svarade Balafré; »man har sett hopar af dem i Tyskland, i Spanien och i England; men, lofvad vare den gode S:t Andrew, Skotland är ännu fritt för dem».
»Skotland», sade Cunningham, »är för kallt för gräshoppor och för fattigt för tjufvar».
»Eller kanske John Högländare ej tål att några andra tjufvar husera der, än hans egna», tillade Guthrie.
»Jag skall låta er allesammans veta, att jag härstammar från Angus berg», sade Balafré, »och har hederlig höglandsslägt på Glen-isla och ej tål att höra högländarne bakdantas».
»Ni nekar väl ej till, att de äro boskapsröfvare?» sade Guthrie.
»Att drifva bort en boskapsdrift eller något dylikt, det är inte stöld», sade Balafré, »och det vill jag försvara, när och huru ni behagar».
»Skäms, kamrat», sade Cunningham, »hvem är det nu, som grälar? — Ynglingen här borde inte vara vittne till sådana dumma missförstånd. — Kom, nu äro vi vid slottet. Jag vill bestå en ankare vin för godt kamratskaps skull och dricka en skål för Skottland, både Högland och Lågland, om ni vill uppsöka mig i mitt qvarter och spisa middag hos mig».
»Bifallet — bifallet», sade Balafré; »och jag vill också bestå en för att skölja bort allt groll och dricka en skål för min systerson vid hans första inträde i vår corps».
Då de framkommo till slottet. öppnades fällgallret och vindbryggan nedfäldes. De ingingo den ene efter den andre, men då Quentin kom, korsade skiltvakterna sina pikar och befalde honom att stanna, medan bågar spändes och luntbössor riktades mot honom från murarna — en stränghet, som iakttogs, oaktadt den unge främlingen kom i sällskap med en del af just den trupp, som nu var på vakt.
Le Balafré, som med flit qvarstannat vid sin systersons sida, afgaf de nödiga förklaringarna, och efter en stunds betänketid fördes ynglingen under stark bevakning till lord Crawfords bostad.
Denne skotske adelsman var en af de sista lemningarna af den tappra hop skotska lorder och riddare, hvilka
