90
skall uppföra sig beskedligt och anständigt mot landets barn, så framt ni ej vill ha alla stadens hundar i hälarne efter er? Men om ni nödvändigt måste ha bråk med någon, så ser jag då hellre att det sker med den der lymmeln till en profoss, än med någon annan, och jag klandrar er mindre för detta anfall, Ludvig, än för andra slagsmål ni förorsakat, ty det var blott naturligt och tillbörligt att hjelpa er unga slägtinge. Men vi få väl se till, att det okunniga barnet inte kommer till någon skada; tag derför hit kompaniets mönster-rulla der från hyllan, så skola vi inskrifva hans namn bland truppen, på det han må komma i åtnjutande af privilegierna.»
»Med förlof ers herrlighet» — sade Durward.
»A’ pojken förryckt?» utropade hans morbror. »Att tala till hans herrlighet utan att blifva tillfrågad!»
»Så så, gif dig tåls, Ludvig, och låt oss höra, hvad barnet har att andraga», sade lord Crawford.
»Blott det, med ers herrlighets tillåtelse», svarade Quentin, »att jag förut sade min morbror, att jag hade mina betänkligheter vid att taga tjenst här; men nu vill jag endast tillägga, att de blifvit alldeles undanröjda, sedan jag sett den ädla och bepröfvade befälhafvare, under hvilken jag kommer att tjena.»
»Väl sagdt, mitt barn», sade den gamle lorden, ingalunda känslolös för komplimangen. »Vi ha haft någon erfarenhet, och Gud har förlänat oss sin nåd att förkofras genom den, både såsom lydande och befallande. Der står ni nu, Quentin, antagen vid vår hedervärda skotska lifvakt som er onkels väpnare och tjenande under hans lans. Jag hoppas att ni skall uppföra er väl, ty ni bör bli en dugtig krigare, om ert mod svarar emot ert yttre och den ädla slägt hvarifrån ni härstammar. Se till, Ludvig, att er frände beflitar sig om vapenöfningarna, ty endera dagen bryter det väl löst.»
»Vid mitt goda svärd, det fägnar mig, mylord — den här freden gör oss alla till mesar. Jag sjelf känner mig litet modstulen öfver att vara inspärrad i detta fördömda fängelse till slott.»
»Nå nå! En fogel har sjungit i mitt öra», fortfor lord Crawford, »att det gamla baneret snart åter kommer att svaja i fält.»
