92
Det götiska rum, hvari de vanligen höllo sina samqväm, rustades derför skyndsamt i ordning, deras uppassare skickades efter gröna löfqvistar att beströ golfvet med, och de fanor, hvilka skotska gardet antingen tagit från fienden, eller hvarunder det marscherat i fält, utbreddes öfver taffeln och kring väggarne i stället för tapeter.
Derefter blef fråga om att så fort som möjligt förse den unga rekryten med lifvaktens uniform, på det han i hvarje afseende måtte kunna uppträda såsom delegare af dess vigtiga privilegier, i kraft hvaraf, och med sina landsmäns stöd, han fritt kunde trotsa general-profossens makt och hat, ehuru den ena var känd för att vara lika fruktansvärd som det andra var oförsonligt.
Banketten var i högsta grad munter, och gästerna gåfvo fritt lopp åt sin nationalkänsla, då de nu i sina leder emottogo en rekryt från deras älskade fosterland. Gamla skotska visor sjöngos, gamla skotska historier berättades, deras förfäders bedrifter samt de ställen, der de blifvit utförda, återkallades i minnet, och för en stund tycktes Touraine's bördiga slätter förvandlade till Caledoniens bergiga och ofruktbara nejder.
Då deras hänryckning var som högst och hvar och en sökte att säga någonting för att höja åtanken på deras älskade Skottland, fick den en ny fart genom lord Crawfords ankomst, hvilken, såsom Le Balafré ganska riktigt hade profeterat, suttit som på nålar vid det kungliga bordet, innan ett lägligt tillfälle yppades för honom att smyga sig derifrån till hans egna landsmäns dryckeslag. En paradstol hade blifvit stäld vid öfre ändan af bordet för hans räkning; ty enligt tidens sed och deras corps stadgar kunde deras chef, ehuru han var deras fältherre och öfverbefälhafvare näst efter konungen och stor-connetabeln, dock, enär alla truppens medlemmar (eller, som vi nu för tiden skulle säga, gemenskapen) voro af adlig börd, sitta midt bland dem vid samma bord, utan att man fann det opassande, och kunde, närhelst han behagade, deltaga i deras fest, utan att efterskänka något af sin värdighet.
För ögonblicket vägrade lord Crawford likväl att intaga det för honom bestämda heders-rummet, och bedjande dem »hålla sig muntra», stod han och betraktade festen med ett ansigte som uttryckte hans stora förnöjelse deröfver.
