94
»Och burgundisk luft för den att fladdra uti!» genmälte Lindesay.
»Med all den själ, som ännu fins qvar i denna utnötta kropp, gör jag er besked, barn», sade lord Crawford, »och så gammal jag är, så hoppas jag ännu få se den svaja. Hör på, mina vänner», ty vinet hade gjort honom språksam, »ni äro ju allesammans franska kronans trogna tjenare, och hvarför skulle jag ej låta er veta, att en ambassadör är här från hertigen af Burgund, hvars sändning ej tyckes båda något godt.»
»Jag såg grefve de Crèvecœurs hästar och svit der nere på värdshuset vid mullbärs-lunden», sade en annan af gästerna. »Det påstås att konungen inte vill släppa in honom i slottet.»
»Nå, så måtte himlen sända honom ett onådigt svar!» sade Guthrie; »men hvad är det han egentligen klagar öfver?»
»Först öfver alla möjliga oförrätter i fråga om gränserna», sade lord Crawford, »och sedan deröfver, att konungen tagit under sitt beskydd ett fruntimmer från hans land, en ung grefvinna, som flytt från Dijon, emedan hertigen, såsom hennes förmyndare, ville gifta henne med sin gunstling Campo-basso.»
»Och har hon verkligen kommit hit ensam, mylord?» sade Lindesay.
»Nej, inte alldeles; ty hon har med sig gamla grefvinnan, hennes slägting, som i denna sak gifvit efter för sin fränkas önskningar.»
»Och vill konungen, såsom hertigens länsherre, stiga emellan hertigen och hans mydling, öfver hvilken Carl har samma rättighet, som konungen skulle hafva öfver arftagerskan af Burgund, om hertigen vore död?» sade Cunningham.
»Konungen lär, som vanligt, låta leda sig af statsklokheten», fortfor Crawford, »och ni vet, att han ej offentligt emottagit dessa fruntimmer, eller stält dem under sina döttrars, madame de Beaujeau's eller prinsessan Johannas beskydd, alltså lär han utan tvifvel låta leda sig af omständigheterna. Han är vår herre — men det är derför intet förräderi att säga, att han jagar med hundarne
