X
nationer, och den omständigheten att han öfverlistade mer än en af sina samtida, hade till följd att de andra voro på sin vakt.
Men om äfven Ludvigs regering ur politisk synpunkt betraktad, hade varit så lyckosam som han sjelf kunnat önska, så torde skådespelet af hans dödsbädd i och för sig blifva ett varnande exempel emot frestelsen att följa hans exempel. Misstrogen mot hvar och en, men isynnerhet emot sin egen son, instängde han sig i sitt slott vid Plessis, anförtroende sin person uteslutande åt sina besoldade skottars tvifvelaktiga trohet. Han gick aldrig utom sitt rum, lät ej heller någon få komma dit in och uttröttade himmeln och alla helgon med böner, ej om sina synders förlåtelse, men om ett förlängdt lif. I sin ofantliga kärlek till lifvet skickade han till Italien efter föregifna reliker och den ännu ovanligare införsel-artikeln af en okunnig, förvriden bondlurk, som sannolikt af lätja hade instängt sig i en källare och afsvurit all animalisk föda. Denne man, som ej egde den ringaste bildning, vördade Ludvig, som om det varit påfven sjelf, och grundlade två kloster för att vinna hans bevågenhet.
De välförtjenta qvalen vid denne tyranns dödsbädd voro så stora, att Filip de Comines förklarar dem för en tillfyllestgörande godtgörelse för de brott han begått och är af den åsigt, att han, efter en måttlig karantän i skärselden, torde i nåder befinnas behörigen qvalificerad för de högre regionerna.
Det lärorika, men fasansfulla skådespelet af denne tyranns lidanden slöts ändtligen med döden den 30 Augusti 1485.
Valet af denna märkvärdiga personlighet såsom berättelsens hufvudkarakter — ty det behöfver väl ej nämnas att Quentin Durwards lilla kärleksintrig endast begagnats för händelsernas utveckling — gaf författaren mycken lättnad. Under Ludvig XI:s tid egde ovanliga rörelser rum i hela Europa. Genom huset Yorks ögonblickliga öfvervigt var inbördes-kriget i England mera skenbart än verkligt slutadt. Schweiz fordrade högljudt en frihet, som det sedan så manligt försvarade. I tyska riket och i Frankrike sökte de stora kronvasallerna att undandraga sig riksöfverhufvudets ledning, medan Carl af Burgund med öppet våld, och Ludvig, listigare, genom indirekta
