jag tillsammans skola reglera presterskapet, men för det närvarande är den här ett godt inbilskt kräk till biskop. Ack, Dunois! Rom, Rom lägger både honom och andra bördor på oss. — Men tålamod, kusin; låt oss blanda korten, tills vi fått spelet i vår hand.»
Trumpeternas smattrande på borggården förkunnade nu det burgundiska sändebudets ankomst, och alla som befunno sig i audiens-rummet skyndade att uppställa sig, enhvar på den plats, som efter hans rang tillkom honom, medan konungen och hans döttrar förblefvo stående i midten.
Grefve de Crèvecœur, en ryktbar och oförfärad krigare, steg in i salen, och tvärt emot bruket hos vänskapliga makters sändebud, uppträdde han fullt rustad, så när som derpå att hufvudet var obetäckt. Han var iklädd en praktfull stålrustning, tillverkad i Milano, med sirater af guld i inlagdt och drifvet arbete och i den fantastiska, efter araberne benämnda arabesk-stilen. Omkring halsen och öfver det polerade bröstharnesket hängde Gyllne Skinnets orden, då en af de anseddaste riddar-ordnar i kristenheten[1]. En vacker page bar hans hjelm efter honom, och en härold gick framför honom, bärande hans kreditiv, hvilket han knäböjande framräckte till konungen, medan ambassadören sjelf stannade midt i salen, liksom för att gifva de närvarande tillfälle att beundra hans stolta blick, hans herskare-gestalt och den oförfärade hållningen i hela hans skick. Resten af hans svit väntade i förmaket eller på borggården.
»Stig fram, herr grefve de Crèvecœur», sade Ludvig, efter ett ögonblicks ögnande på fullmakten; »vi behöfva ej vår kusins kreditiv hvarken för att hos oss införa en så berömd krigare, eller för att försäkra oss om ert välförtjenta anseende hos er herre. Vi hoppas att er hulda maka, i hvars ådror något af våra förfäders blod flyter, befinner sig väl. Hade ni medfört henne, herr grefve, skulle vi hafva trott, att ni bar er rustning vid detta ovanliga tillfälle för att mot alla Frankrikes förälskade
- ↑ Denna riddar-orden stiftades år 1429 af Philip den Gode, hertig af Burgund, och sedermera blef konungen af Spanien, såsom arfvinge till hertigdömet, stormästare af Gyllene-Skinnets orden. Riddarne fingo ej öfverskrida antalet af trettioett.
