de undvikande svar som redan blifvit lemnade på hans rättmätiga besvär, så kan jag ej hoppas, att det är tillräckligt att återställa fred och vänskap mellan Frankrike och Burgund.»
»Det öfverlemnar jag åt Guds behag», sade konungen. »Det är ej af fruktan för din herres vapen, utan endast för fredens skull som jag gifver ett så fogligt svar på hans sårande förebråelser. Fortfar med ditt ärende.»
»Min herres nästa fordran är», sade ambassadören, »att ers majestät upphör med sina hemliga och försåtliga stämplingar i hans städer Lüttich, Gent och Malines. Han yrkar, att ers majestät återkallar de hemliga agenter, genom hvilka missnöjet underblåses bland hans goda borgare i Flandern, och att ers majestät måtte från sina besittningar aflägsna eller snarare till välförtjent bestraffning till deras länsherre utlemna de landsflyktiga förrädare, som, sedan de flytt från skådeplatsen för sina stämplingar, funnit en blott alltför beredvillig tillflyktsort i Paris, Orleans, Tours och andra franska städer.»
»Säg hertigen af Burgund», sade konungen, »att jag ej vet af något dylikt hemligt förstånd som det, hvarför han så skymfligt beskyller mig; att mina franska undersåtar genom en ömsesidig fördelaktig handelsförbindelse hafva en ständig beröring med de goda städerna i Flandern, hvars afbrytande skulle lika mycket skada hertigens intresse som mitt, och att många flandrare för samma orsaks skull bosatt sig i mitt rike och åtnjuta skydd af dess lagar; men ingen, för så vidt vi veta, för att anstifta förräderi eller uppror mot hertigen. Fortfar med ert budskap — ni har hört mitt svar.»
»Såsom förut, sire, med smärta», svarade grefve Crèvecœur, »eftersom det ej är af den bestämda och uttryckliga natur, att hertigen, min herre, kan mottaga det såsom en upprättelse för en lång följd af hemliga stämplingar, som ej äro mindre verkliga, derför att de nu förnekas af ers majestät. Men jag fortgår med mitt ärende. Hertigen af Burgund äskar vidare, att konungen af Frankrike ofördröjligen och under tillräcklig eskort till hans land återsänder grefvinnan Isabella de Croyes och hennes slägtings och förmynderskas, grefvinnan Hamelines, af samma familj, personer, i betraktande deraf, att sagda
