»Nå, vid Vår Fru af Embrun, detta går nästan för långt!» sade konungen; »men dessa beskyllningar äro så orimliga och jag så fri från medvetandet af något som liknar sig ditåt, att jag vid min kungliga ära snarare skrattar än förtörnas deröfver. Min general-profoss och hans vakt afrätta, i enlighet med sin pligt, dagligen tjufvar och landstrykare, och skall min krona skymfas derför, att sagde tjufvar och landstrykare behaga inbilla vår hetsige kusin af Burgund och hans visa råd en hop historier? Var god och helsa min kärälskelige kusin, att, om han tycker om sådant sällskap, så är det bäst att han behåller dem qvar i sina egna stater, ty här vankas för dem ej annat än en kort bikt och ett stramt rep.»
»Min herre behöfver ej sådana undersåtar, herr konung», svarade gvrefven i en vanvördigare ton än han dittills tillåtit sig; »ty den ädle hertigen brukar ej vända sig till hexor, kringstrykande ziguenerskor och dylikt slödder för att utforska sina grannars och bundsförvandters öde.»
»Vi ha haft tålamod nog och öfver nog», sade konungen, afbrytande honom, »och som ditt enda ärende här tyckes vara att skymfa oss, vilja vi sända någon i vårt namn till hertigen af Burgund, förvissade att du, i ditt uppförande mot oss öfverskridit din fullmakt, af hvad beskaffenhet denna än måtte hafva varit.»
»Tvärtom, jag har ej ännu fullgjort mitt uppdrag», sade Crèvecœur. »Hör då, Ludvig af Valois, Konung af Frankrike! Hören alla goda och redliga män! Och du Toison d'Or» — vändande sig till härolden — »förkunna mina ord: jag, Philip Crèvecœeur de Cordès, riksgrefve och riddare af det ärofulla och furstliga Gyllene Skinnets orden, förkunnar härmedelst offentligen för dig, Ludvig, konung af Frankrike, i den stormäktigste furstens och herrens, Carls, med Guds nåde hertig af Burgund och Lothringen, af Brabant och Limburg, af Luxemburg och Geldern, gvefve af Flandern och Artois, pfalzgrefve af Hainault, af Holland, Zeeland, Namur och Zutphen, markis af det heliga romerska riket, herre till Friesland, Salines och Malines, namn, att, all den stund ni vägrat att afhjelpa de mångfaldiga besvär och oförrätter, gjorda och föröfvade af er eller med och genom er hjelp, inrådan och anstiftelse
