Hugg honom i stycken! Kommer han hit för att skymfa konungen i Frankrike i hans eget palats?»
Men konungen stillade oväsendet, i det han med en tordönslik stämna, som öfverröstade och nedtystade hvarje annat ljud, utropade: »tyst mina vasaller! Må ingen lägga hand på denne man eller vidröra hans pant! Och ni, herr grefve, hvaraf tror ni ert lif är sammansatt eller hvad borgen har ni för dess säkerhet, eftersom ni sätter det på ett så vågsamt spel? Eller är er hertig danad af ett så olika ämne emot andra furstar, eftersom han på ett så ovanligt sätt förfäktar sina förmenta besvär?»
»Han är verkligen danad af en annan och ädlare metall än Europas öfriga furstar», sade den oförfärade grefve de Crèvecœur; »ty då ingen af dem vågade skänka er — er, konung Ludvig, säger jag — en tillflyktsort, då ni, den tiden ännu endast dauphin, var förvist från Frankrike och förföljd af hela bitterheten af er fars hat och hans rikes hela makt, så mottogs och beskyddades ni som en bror af min ädle herre, hvars ädelmod ni så groft missbrukat. Farväl, sire, min sändning är fulländad!»
Med dessa ord och utan något vidare afsked lemnade grefve de Crèvecœur salen.
»Skynda efter honom — skynda! Tag upp handsken och ut efter honom!» sade konungen. »Jag menar ej er, Dunois, ej heller er, mylord af Crawford, som är väl gammal, tycks mig, för sådana häftiga uppträden, ej heller er, kusin af Orleans, som är för ung för dem. — Herr kardinal — herr biskop af Auxerre — det tillhör ert heliga kall att stifta fred emellan furstar. — Tag ni upp handsken och föreställ grefve de Crèvecœur, hvilken stor synd han begått, i det han sålunda skymfat en stor monark inför hans eget hof och tvingar oss att bringa krigets elände öfver både vårt och vår grannes rike.»
På denna bestimda uppmaning framträdde kardinal Balue och upplyfte handsken med samma försigtighet som om han skulle vidrört en huggorm — så stor var ögonskenligen hans vedervilja för denna krigets sinnebild — hvarefter han genast aflägsnade sig för att skynda efter utmanaren.
Ludvig lät stillatigande sina blickar vandra kring hofkretsen, som, med undantag af dem vi särskildt nämt,
