Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
121

han aflägsnade sig, uttala mot ers majestät, och hurusom detta måste anses härflyta, ej från hans herre, utan från hans eget öfvermod, hvarför han ock hade att underkasta sig hvilket straff som helst som ers majestät skulle finna för godt att ådöma honom.

»Ni har talat bra», sade konungen; »och hvad svarade han?»

»Grefven», fortfor kardinalen, »hade just i detsamma satt foten i stigbygeln och var färdig att stiga till häst, men då han hörde min föreställning, vände han om hufvudet, utan att för öfrigt förändra ställning. »Hade jag», sade han, »varit femtio mil härifrån och genom ryktet fått höra, att konungen af Frankrike yttrat något skymfligt om min furste, »skulle jag genast stigit till häst och återvändt hit för att afbörda min själ det svar jag nyss gaf honom.»

»Sade jag ej er, mina herrar», sade konungen, i det han utan ringaste skymt till vrede vände sig till de kringstående, »att vår kusin hertigen i grefve Philip de Crèvecœur eger en så värdig tjenare som nånsin någon, som ridit vid en furstes högra sida. — Men ni förmådde honom väl att stanna?»

»Ja, att stanna i tjugufyra timmar och att under tiden återtaga sin utmaningshandske», sade kardinalen. »Han har tagit in på Fleur-de-Lys.»

»Se till, att han på vår bekostnad värdigt undfägnas och uppvaktas», sade konungen; »en sådan tjenare är en ädelsten i en furstes krona.» — »Tjugufyra timmar?» tillade han, mumlande för sig sjelf och med en blick, som ville han spana in i framtiden: »tjugufyra timmar? — det är nästan väl kort. Likväl kunna tjugufyra timmar, väl och skickligt använda, vara värda ett år i vårdslösa och oskickliga agenters händer. — Godt. — Nu till skogs, till skogs, mine herrar! Orleans, min kära frände, lägg bort denna blygsamhet, ehuru den kläder er; bry er ej om min Johannas skygghet. Loiren kan lika lätt låta bli att blanda sitt vatten med Cher-flodens, som hon att gynna ert frieri eller ni att föredraga henne framför andra», tillade han, i det den olycklige prinsen långsamt följde efter sin trolofvade brud. »Och nu spjuten i hand, mina herrar; ty min jagtdräng Allegre har stött upp ett