128
till den förskäckta kardinalen, och gaf med detsamma sin egen häst sporrarne.
Innan Balue hann yttra ett ord till svar eller ursäkt, fattade hans häst betslet mellan tänderna och ilade bort i sträckande galopp, lemnande konungen och Dunois långt bakefter sig, hvilka följde efter i raskt traf, förlustande sig åt statsmannens förtviflade belägenhet. Om det händt någon af våra läsare, att hans häst skenat med honom, hvilket varit händelsen med oss, så bör han fullt kunna fatta ångsten, faran och löjligheten af en sådan belägenhet. Dessa fyrfotingens fyra ben, hvilka, ej längre under ryttarens välde, och ibland ej ens under den varelses, som de egentligen tillhöra, ila med en sådan fart, att bakbenen tyckas vilja springa om frambenen — dessa tvåfotingens tätt hoptryckta ben, hvilka vi så ofta önska trygt stälda på den gröna gräsmattan, men hvilka under sådana omständigheter blott öka vårt elände genom att de klämma djurets sidor — händerna, som lemnat tygeln för manen — kroppen, som, i stället för att sitta upprätt på sin tyngdpunkt, som gamla Angelo brukade predika, eller luta sig framåt, som en jockeys på Newmarket, mer ligger, än hänger, hopkrupen på djurets rygg, med föga bättre utsigt till räddning än en säck mjöl — allt detta förenar sig att bilda en tafla, som är mer än tillräckligt löjlig för åskådaren, på samma gång den är ingenting mindre än behaglig för aktören. Lägg nu härtill en viss besynnerlighet i den olycklige ryttarens drägt och utseende — en embetsdrägt, en lysande uniform eller någon annan egendomlig kostym — och låt skådeplatsen vara en kappridnings-bana, en paradplats eller något annat ställe, der en stor folkmängd sammanströmmar, så måste den stackars varelsen, om han vill undgå att blifva föremål för ett outsläckligt skratt, antingen söka att bryta af sig ett ben eller par, eller, hvad som vore ännu kraftigare, att bli dödad på fläcken; ty under inga andra vilkor skall hans fall väcka någonting som liknar sig till allvarligt medlidande. Vid i fråga varande tillfälle gåfvo kardinalens korta violettfärgade kåpa, hvilken han begagnade som ridrock, (han hade, innan han lemnade slottet, aflagt sin fotsida drägt), hans skarlakansröda strumpor och hans hatt med de långa, bakåt nedhängande snörena, samt hans ytterliga
