138
rörelse med handen och en sakta lutning på hufvudet åt ena sidan, antingen kunde tydas som ett stumt bejakande af det sagda, eller som ett försigtigt afböjande af allt vidare ingående i ämnet. Det var en skarpare, mera forskande blick, han fäste på ynglingen, då han med ett tvetydigt leende sade: »jaså, unge man, det är således vanligt i Skottland att låta sina furstar af brist på hjelp utsättas för fara vid dylika tilldragelser som i dag?»
»Vi bruka ej vid ärofulla tidsfördrif besvära dem med vårt bistånd, då de kunna hjelpa sig det förutan», svarade Quentin, som beslutat att ej gifva någon vidare upplysning i denna sak. »Vi anse, att en furste på ett jagtparti bör stå sitt kast som alla andra, och att han derför kommit dit. Hvad vore väl jagarlifvet förutan mödor och faror?»
»Ni hör nu sjelf den dumma pojken», sade hans morbror; »men så i det alltid med honom, på allting har han ett svar i beredskap. Jag undrar just, hvarifrån han kan ha fått den gåtvan. I hela mitt lif har jag aldrig kunnat gifva skäl för någonting som jag gjort, utom för att äta när jag varit hungrig, göra upprop och dylikt, som tillhört min tjenst.»
»Nå, men var god och säg mig, min värdaste herre, hvad skäl ni hade till att göra upprop vid sådana tillfällen?» sade den kungliga barberaren, i det han blickade på honom under de till hälften tillslutna ögonlocken.
»Jo, derför att kapten befalde mig det» sade Le Balafré. » Vid St. Giles, jag vet ej något annat skäl! Om han befalt Tyrie eller Cunningham, så hade de måst göra detsamma.»
»En högst militärisk slutsats!» sade Olivier. — » Men, herr Balafré, det skall säkert fägna er att höra, att hans majestät är så långt ifrån att vara missnöjd med er systersons förhållande, att han till och med utsett honom till en tjenst-förrättning på eftermiddagen.»
»Utsett honom?» sade Balafré med den yttersta förvåning. Mig menar ni väl?»
»Jag menar just hvad jag säger», svarade barberaren i en mild, men bestämd ton. »Konungen har ett uppdrag, som han ärnar anförtro er systerson.»
