156
i förening med hennes öfverklädning eller cymar af ljusgrönt siden, gaf henne ett hemsk och spöklikt utseende.
Medan Quentin följde denna besynnerliga syn med ögon, hvari nyfikenhet var blandad med ett medlidande, som hvarje prinsessans blick och rörelse tycktes egnad att framkalla, inträdde två damer från motsatta ändan af rummet.
Det ena af dessa var det unga fruntimmer, som på Ludvigs tillsägelse bjudit Quentin frukt vid det minnesvärda tillfälle, då han åt frukost på värdshuset Fleur-de-Lys. Smyckad med all den hemlighetsfulla värdighet som tillhörde arftagerskan till ett grefskap, gjorde hennes skönhet nu ett tiodubbelt större intryck på honom, än då han i henne såg en simpel värdshus-idkares dotter, som passade upp på en rik och nyckfull borgare. Nu kunde han ej fatta, huru han kunnat vara nog blind att ej inse hennes verkliga rang, och likväl var hennes klädsel, en djup sorgdrägt utan något slags grannlåt, lika enkel som förut. På hufvudet bar hon en bakåt kastad crêpe-slöja, som lemnade hennes ansigte fritt, och det var endast hans kännedom om hennes verkliga rang, som i Quentins ögon gaf ett ökadt behag åt hennes vackra figur, en förut obemärkt värdighet åt hennes gång, och ett uttryck af medveten adel åt hennes regelbundna drag, strålande hy och eldiga ögon, hvilkas skönhet derigenom än mer förhöjdes
Om Durward äfven med sitt lif måst plikta derför, skulle han ej kunnat afhålla sig från att visa denna skönhet och hennes följeslagerska samma hyllning som han nyss gifvit den kungliga prinsessan. De mottogo den som personer, hvilka voro vana vid underordnades aktningsbetygelser, och besvarade den artigt, och han tyckte — kanske var det blott en ungdomlig synvilla — att den unga damen med en svag rodnad nedslog sina ögon, då hon besvarade hans militäriska helsning. Detta kunde endast vara emedan hon erinrade sig den djerfva främlingen i granntornet på värdshuset Fleur-de-Lys; men uttryckte denna förlägenhet misshag? Denna fråga kunde han ej afgöra.
Den unga grefvinnans följeslagerska, liksom hon sjelf klädd helt enkelt i djup sorg, var vid den ålder, då qvin-
