Sida:Quentin Durward 1877.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
161

Den unge mannen tvekade ett ögonblick; men huru kunna tilltvinga sig åtlydnad för sina order af första prinsen af blodet, hvilken, efter hvad ryktet förmälde, stod i begrepp att befrynda sig med konungens familj?

»Ers höghet är allt för mäktig», sade han, »för att jag skulle kunna motsätta mig ert välbehag; men jag hoppas att ers höghet intygar, att jag fullgjort min skyldighet, för så vidt er vilja tillåtit mig det.»

»Var obekymrad, unge man, jag tar allt ansvar på mig», sade Orleans, i det han steg fram för att helsa på prinsessan med den tvungna min, som alltid utmärkte hans artighet, då han tilltalade henne.

»Han hade spisat tillsammans med Dunois», sade han, »och som han fått höra, att det var sällskap i Rolands-galleriet, så hade han tagit sig friheten att öka dess antal.»

Den rodnad, som färgade den olyckliga Johannas bleka kind och som för ögonblicket spred något som liknade skönhet öfver hennes ansigte, bevisade, att denna tillökning i sällskapet var allting utom likgiltig för henne. Hon skyndade sig att presentera prinsen för de båda damerna de Croye, hvilka mottogo honom med den vördnad, som tillkom hans höga rang, hvarpå hon, pekande på en stol, bad honom deltaga i samtalet.

Hertigen svarade artigt, att han omöjligen kunde tillåta sig att emottaga en stol i sådant sällskap, och tagande dynan från en af fåtöljerna, lade han den framför den sköna unga grefvinnan de Croyes fötter och satte sig på densamma, så att han kunde egna sin älskvärda granne största delen af sin uppmärksamhet, utan att derför synas försumma prinsessan.

I början tycktes det, som om denna anordning snarare behagade än förtröt hans tillärnade brud; ty hon uppmuntrade hertigen i hans artigheter mot den sköna främlingen och tycktes uppfatta dem som åt henne sjelf egnade hyllningsgärder. Men ehuru hertigen af Orleans i konungens närvaro var van att underkasta sig dennes stränga ok, så hade han likväl tillräckligt af fursten i sin natur för att följa sina egna böjelser, så snart han var befriad från detta tvång: och som hans höga rang berättigade honom att sätta sig öfver vanliga formaliteter och