178
några vidare invändningar, väl vetande, att Ludvig, som under sin landsflykt egnat mycken uppmärksamhet åt astrologiens föregifna vetenskap, ej skulle tåla något slags gäckeri, som satte hans skicklighet i fråga. Han svarade derför blott, att han hoppades, att ynglingen måtte visa sig trogen vid uppfyllandet af ett så kinkigt uppdrag.
»Vi skola nog sörja för, att han ej kommer i tillfälle att visa sig annorlunda», sade Ludvig; »ty han skall ej erfara någonting vidare, än att han är skickad att beledsaga damerna de Croye till biskopens af Lüttich residens. Om Wilhelm de la Marcks sannolika mellankomst skall han få veta lika litet som de sjelfva. Ingen utom vägvisaren skall känna denna hemlighet, och Tristan eller du måste skaffa en, som passar för vårt ändamål.»
»Men i så fall», sade Olivier, »om jag får bedöma honom efter hans land och hans utseende, så är det troligt, att ynglingen griper till sina vapen, när Vildgalten rusar på dem, och då torde han ej så lätt komma ifrån betarne som i morse.»
»Om de sönderslita hans hjertfibrer», sade Ludvig kallt, »så kan St. Julianus, välsignadt vare hans namn! skicka mig en annan i stället. Om den utskickade dödas, sedan han fullgjort sitt uppdrag, så betyder det ungefär lika litet, som om en flaska sönderslås, sedan vinet blifvit utdrucket. Emellertid måste vi påskynda deras afresa, och sedan öfvertyga grefve de Crèvecœeur, att den egt rum utan vår medverkan, samt att vi önskat återställa dem till vår kärälskelige kusins vård, hvarifrån deras oförmodade afresa olyckligtvis hindrat oss.»
»Grefven är kanske för klok och hans herre för misstrogen att tro det.»
»Heliga Guds moder!» sade Ludvig, »hvad vore det för en otro hos kristna menniskor! Men, Olivier, de skola tro oss. Vi vilja i hela vårt uppförande mot vår kärälskelige kusin, hertigen af Burgund, inlägga ett så fullständigt och obegränsadt förtroende, att han måste vara värre än en hedning för att ej tro, att vi i alla hänseenden varit uppriktiga mot honom. Ser du, jag är så öfvertygad, att jag kan få Carl af Burgund att i hvarje hänseende tänka om mig som jag vill, att jag, om det vore nödvändigt för att häfva hans tvifvel, skulle rida obe-
