ingen gång tillbaka, så att Quentin oförmärkt kunde följa honom, och då ziguenaren slutligen hunnit öfver ängen och nått randen af en liten ström, hvars stränder voro beklädda med pilar och alar, märkte Quentin att han stannade och blåste en svag ton på sitt horn, hvilken signal på något afstånd besvarades at en hvissling.
»Detta är ett möte», tänkte Quentin; »men huru skall jag komma nog nära för att höra hvad som säges? Ljudet af mina steg och prasslet i buskarne, genom hvilka jag måste bana mig väg, skola förråda mig, om jag ej är försigtig. Vid St. Andreas, jag vill smyga mig på dem, som om de voro rådjur på Glenisla; de skola erfara, att jag ej lärt min jagtkonst för ro skull. Der borta mötas de, de båda skuggorna — och två äro de verkligen; om de upptäcka mig och deras afsigt, såsom sannolikt är, ej är den vänskapligaste, så har jag ej fördelen på min sida. Och så förlorar grefvinnan Isabella sin stackars vän! Än se'n — han vore ej värd att kallas så, om han ej för hennes skull vore färdig att möta ett helt dussin. Har jag ej korsat min klinga med Dunois, Frankrikes yppersta riddare, och skulle jag frukta för en hel stam sådana der landstrykare? Pah! Med Guds och St. Andreas’ bistånd skola de finna mig både behjertad och försigtig.»
Med detta beslut och med en varsamhet, som han lärt under sin vistelse i skogarne, nedsteg vår vän i den lilla strömränniln, som omvexlade i djup, än knapt betäckande hans skor, än nående honom upp till knäna, och smög sig sålunda sakta framåt, dold af de stranden öfverhängande grenarne och med steg, som voro ohörbara under vattnets sorl. På detta sätt kom den unga skotten obemärkt allt närmare och närmare, tills han tydligt hörde rösterna på dem, som voro föremål för hans iakttagelse, ehuru han ej kunde urskilja orden. Som han vid detta lag befann sig under de slokande grenarne af en ståtlig tårpil, som nästan vidrörde vattenytan, grep han fatt i en af dem, och utvecklande på en gång stor vighet, skicklighet och styrka, svingade han sig med dess tillhjelp upp i trädet, bland hvars mellersta grenar han satt trygg för upptäckt.
Från denna ståndpunkt varseblef han, att den person, med hvilken Hayraddin samtalade, var en af dennes egen
