bevakar min ringaste rörelse. Han misstänker mig redan, och skulle han finna sina misstankar bekräftade, så vore jag på fläcken dödens barn, och han förde qvinnorna tillbaka till Frankrike igen.
»Was Henker!» sade lansknekten. »Vi vara tre — vi anfalla dem i morgon och bortföra qvinnorna utan vidare krus. Ni säga de två betjenter vara krukor — ni och er kamrat sköta dem, och der Teufel tage mig, om jag inte får bugt på er skotska vildkatt.»
»Det vore för mycket dumdristigt», sade Hayraddin; »ty ntom att vi sjelfva ej duga stort, då fråga är om att slåss, så har den junkern mätt sig med den bästa riddare i Frankrike och gått ifrån saken med heder. Jag har hört dem som sågo honom ansätta Dunois hårdt nog.»
»Hagel und Sturmwetter! Det endast vara er feghet som tala så», sade tysken.
»Jag är inte mer någon poltron än ni», sade Hayraddin; »men slåss är inte min sak; vill ni hålla er vid vårt aftal, så är det bra, hvarom icke, för jag dem till biskopens palats, och Wilhelm de la Marck kan lätt bemäktiga sig dem der, förutsatt att han blott är hälften så manstark, som han påstod för en vecka sedan.»
Potz tausend! vi vara så starka och starkare; men vi hafva hört om ett hundra lansar från Burgund — das ist — ser ni, fem man till hvar lans göra mig femhundra, och då, tage mich der Teufel, de förr söka upp oss än vi dem, ty den biskop hafva en gut styrka på fötter — ja, så han hafva.»
»Ja, då måste ni låta det förblifva vid det der bakhållet vid de tre konungarnes kors, eller också ge upp hela saken», sade ziguenaren.
»Gieb upp — gieb upp den rika brud för vår ädla hauptman — Teufel! Jag förr storma helvetet. Mein Seel! vi alla bli prinsar och bertigar, och vi skola undersöka den Weinkeller och snappa bort de mögliga franska kronorna och kanske också de vackra töserna, då han med Skägget fått sitt lystmäte på dem.»
»Vi stå således fast vid bakhållet vid de tre konungarnes kors?» sade ziguenaren.
»Mein Gott, ja — ni svära att föra dem dit, och då de vara på knä framför korset och ned från sina hästar,
