248
hembygd! Den stackars ynglingen är lik en schweizisk bergsbo, som är ursinnigt partisk för sitt fosterland. Härnäst få vi höra talas om Skottlands vinberg och olivskogar.»
»Nej, min fru», sade Durward, »om vinet och oljan på våra berg vet jag föga mer att förtälja, än att våra svärd kunna tillkämpa oss dessa dyrbara alster såsom en tribut från våra rikare grannar. Men hvad Skottlands oförvitliga redlighet och ära vidkommer, så nödgas jag nu sätta ert förtroende till dem på prof, ehuru den obetydliga person, som affordrar er det, ej har någon annan pant att erbjuda till er säkerhet.»
»Ni talar hemlighetsfullt — ni vet af någon hotande, någon nära förestående fara?» sade grefvinnan Hameline.
»Jag har läst det i hans ögon hela denna sista timme» utropade Isabella, hopknäppande händerna. »Ack, heliga jungfru! Hur skall det komma att gå oss?»
»Icke annorlunda, hoppas jag, än ni sjelf önskar?», svarade Durward. »Och nu nödgas jag fråga, ädla damer, kan ni hafva förtroende till mig?»
»Till er?» svarade grefvinnan Hameline. »Ja visst; men hvarför denna fråga? Eller huru vida begär ni vårt förtroende?»
»Jag för min del», sade Isabella, »förlitar mig på er oinskränkt och utan förbehåll. Om ni kan bedra oss, Quentin, vill jag ej mer tro på redlighet utom i himmeln.»
»Ädla fröken», svarade Dufweard innerligt tillfredstäld, »ni gör mig ej mer än rättvisa. Jag har för afsigt att ändra vår marschruta genom att resa rakt på Lüttich, utefter venstra Maas-stranden, i stället för att gå öfver floden vid Namur. Detta afviker från konung Ludvigs befallning och den anvisning vår vägvisare fått; men i klostret talades om röfvare på högra Maas-stranden och om burgundiska trupper, som voro i antåg för att kufva dem. Båda dessa omständigheter göra mig orolig för er säkerhet. Har jag ert bifall till denna förändring?»
»Mitt fulla och oinskränkta bifall», svarade Isabella.
»Jag tror som ni, min brorsdotter, att ynglingen menar väl med oss», sade grefvinnan Hameline; »men betänk, att vi öfverskrida de föreskrifter, konung Ludvig upprepade gånger ålagt oss att följa.»
