Quentin sökte skingra den sorgbundenhet som tyngde på honom, genom att afsända Charlet, en af de tjenare som åtföljt honom, till Ludvigs hof med bref, som underrättade om de båda grefvinnornas ankomst till Lüttich. Slutligen återvände hans naturliga själsspänstighet, högeligen lifvad af titeln på en gammal då nyligen i Strassburg tryckt romans, som låg bredvid honom i fönstret och som hade till titel:
»Hur Ungerns kungadotter månd'
Älska väpnarn af ringa stånd.
Medan han genomögnade dessa rader, som voro så öfverensstämmande med hans egen ställning, afbröts Quentin derigenom, att någon sakta lade sin hand på hans axel, och då han blickade upp, varseblef han, att ziguenaren stod bredvid honom.
Hayraddin, som aldrig varit någon välkommen syn för honom, hade blifvit honom förhatlig efter sitt senaste förräderi, och Quentin frågade honom strängt, huru han kunde understå sig att vidröra en kristen och en adelsman.
»Helt enkelt derför», svarade ziguenaren, »att jag önskade veta, om den kristna adelsmannen hade förlorat känseln, lika väl som hörseln och synen. Jag har här stått och talat till er i hela fem minuterna, och ni har stirrat på den der gula pappersremsan, liksom den vore en trollformel, som kunnat förvandla er till en bildstod och redan till hälften åstadkommit sin verkan.»
»Nå, hvad är det du begär? Säg fort och gå din väg!»
»Jag begär hvad alla menniskor begära, ehuru få äro belåtna dermed», sade Hayraddin. »Jag begär hvad mig tillkommer — mina tio guldkronor, derför att jag ledsagat fruntimren hit.»
»Hur kan du ha nog fräck panna att begära något annat slags vedergällning än att jag skall skona ditt usla lif?» sade Durward häftigt. »Du vet, att du hade för afsigt att förråda dem under vägen.»
»Men jag förrådde dem ej», sade Hayraddin. »Om jag gjort det, skulle jag hvarken bedt er eller dem om någon betalning, utan honom, hvilken deras resa till höger om floden skulle hafva gagnat. De jag tjenat, de måste också betala mig.»
