262
gamla, vördnadsvärda kyrka, hvilken påstås hafva blifvit uppbygd i det åttonde århundradet.
Då Quentin lemnade detta Guds hus, märkte han, att han, som dittills betraktat allt omkring sig med en ohejdad nyfikenhet, nu sjelf blifvit ett föremål för uppmärksamhet hos flere grupper af välmående borgare, hvilka tycktes enkom församlade för att betrakta honom, då han utkom ur kyrkan, och bland hvilka uppstod ett sorl och ett hviskande, som spred sig från den ena gruppen till den andra, medan åskådarnes antal oupphörligt ökades och hvarje nykomlings ögon riktades på honom med ett uttryck af deltagande nyfikenhet, blandadt med en viss grad af högaktning.
Slutligen utgjorde han medelpunkten för en ansenlig folkhop, som dock vek undan för honom, allt efter som han skred framåt, under det de som följde efter eller höllo jemna steg med honom, sorgfälligt undveko att tränga sig inpå honom eller hindra hans rörelser. Denna belägenhet var likväl alltför besvärande för att länge kunna uthärdas, utan att göra något försök att befria sig derutur eller åtminstone erhålla någon förklaring.
Quentin såg sig derför omkring, och vändande sig till en godlynt, välfödd, respektabel personlighet, hvilken han — slutande dertill af hans sammetsmantel och guldkedja — ansåg för någon af de mer betydande borgarne eller kanske en magistratsperson, frågade han honom, »om han såg någonting så ovanligt i hans yttre, att det kunde i en sådan grad ådraga honom den allmänna uppmärksamheten, eller om det var sed och bruk hos folket i Lüttich, att så der skocka sig omkring en främling, som råkade besöka deras stad?»
»Nej, visst inte, min goda herre», svarade borgaren; »hvarken äro Lüttichs invånare nog nyfikna att hafva en sådan plägsed, ej heller är det något i er drägt eller ert utseende, som ej är på det högsta välkommet för denna stad och som vi stadsbor ej äro lika förtjusta af att få se, som angelägna att visa vår aktning.»
»Detta låter mycket artigt, min värde herre», sade Quentin; »men vid St. Andreas kors, jag kan inte ens gissa till hvad ni menar.»
