Pavillon med ett skallande vivat, då han hos sig införde sin utmärkte gäst. Quentin utbytte genast sin ökända mössa mot en af filt och kastade en kappa öfver sin öfriga drägt. Pavillon gaf honom derpå ett pass, på det han skulle kunna lova genom stadsportarna vid hvad tid som helst, och anförtrodde honom derpå åt sin dotter, en täck, gladlynt flandrisk tös, med föreskrifter, huru han obemärkt skulle föras utur Lüttich, medan han sjelf skyndade till sin embetsbroder, för att gemensamt med honom afspisa sina vänner på stadshuset med de bästa ursäkter de i hastigheten kunde hitta på för det franska sändebudets försvinnande. Vi kunna ej, som betjenten säger i pjesen, bestämdt erinra oss den lögn som baggen sade till fårahjorden; men intet är lättare än att lura en menighet, hvars lidelsefulla fördomar redan gjort saken till hälften, innan bedragaren ännu yttrat ett ord.
Den värde borgaren hade ej väl gått, förrän hans dotter Gertrud, en ung tärna med fylliga kroppsformer, rodnade och med ett skälmskt småleende, som på ett förtjusande sätt klädde hennes körsbärsröda läppar, blåa, glädjestrålande ögon och skära, genomskinliga hy, förde den vackra främlingen genom de slingrande gångarne i mynheer Pavillons trädgård ned till flodsidan och der såg till, att han lyckligt och väl kom ombord på en båt, hvilken två handfasta flandrare i vidbyxor, pelsmössor och knapprika jackor hade lagat i ordning med all den skyndsamhet, som deras nederländska natur medgaf.
Som skön Trudehen ej talade annat än tyska, så kunde Quentin, utan att derför hans trogna kärlek till Isabella de Croye led något afbräck, endast uttrycka sin tacksamhet genom en kyss på hennes körsbärsläppar, hvilken gafs med mycken artighet och emottogs med blyg tacksamhet; ty kavaljerer med ett ansigte och en växt som vår skotske bågskytts förekommo ej alla dagar bland Lüttichs borgerskap.
Medan båten roddes uppför Maasflodens tröga vatten och passerade förbi stadens försvarsverk, hade Quentin tillräcklig tid att besinna sig på, huru han vid sin återkomst till det biskopliga palatset skulle redogöra för sitt äfventyr i Lüttich, och som han lika litet ville förråda någon, som, om äfven af missförstånd, förtrott sig till
