TJUGONDE KAPITLET.
Biljetten.
Din lycka är gjord, om du vill. Hvarom icke, var och förblif betjent,
drängars stallbroder, icke värd att vidröra Fortunas yttersta finger.
Shakespeare.
edan man stigit upp från bordet, förde
kaplanen, som tycktes hafva fattat ett visst tycke
för Quentin Durwards sällskap, eller som
kanske önskade aflocka honom närmare
upplysningar om förmiddagens tilldragelse, honom till ett
förmak, hvars fönster på ena sidan vette åt trädgården, och
då han såg sin följeslagares ögon synnerligen
uppmärksamt riktade på denna punkt, föreslog han Quentin att
gå ned och betrakta de sällsynta utländska växter,
hvarmed biskopen prydt dess sängar.
Quentin ursäktade sig med, att han ogerna gjorde något intrång, och meddelade honom med detsamma den tillrättavisning han fått på förmiddagen. Kaplanen log och sade, att det visserligen fans något gammalt förbud angående biskopens enskilda trädgård, »men det», tillade han leende, »var då vår högvördigste fader var en ung furstlig prelat om sina trettio år, och då många sköna damer besökte slottet för att der söka andlig tröst; och det var då behöfligt», sade han med sänkt blick och ett till hälften menlöst, till hälften slugt leende, »att dessa täcka botgörerskor, som alltid inqvarterades i de rum, som nu innehafvas af den ädla stiftsfrun, skulle hafva någon plats, der de kunde hemta frisk luft, tryggade för den oinvigdes intrång. Men på senare åren», tillade han, »har
