Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
283

och det är hela sjukan. Stig upp och följ mig; och kom i hog, att jag tål hvarken gråt eller svimningar.

»Jag går ej ur fläcken!» sade grefvinnan hårdnackadt.

»Men, vid det strålande firmamentet, ni skall!» utropade Hayraddin. »Jag svär vid allt, hvarpå dårar någonsin hafva trott, att ni har att göra med en, som frågar litet efter att kläda af er naken, binda er vid dett träd och öfverlemna er åt ert öde!»

»Nej», sade Marthon, trädande emellan; »med er tillåtelse, hon skall inte bli misshandlad. Jag bär en knif lika så väl som ni, och förstår att begagna den. Hon är en välmenande qvinna, ehuru litet enfaldig. — Och stig nu upp, min fru, och följ oss. Här har ett misstag egt rum; men att ha räddat lif och lem, är ändå alltid något. Det fins många i det der slottet, som ville gifva alla verldens skatter för att vara der vi nu äro.»

I detsamma Marthon sade detta, framträngde till dem från slottet Schonwaldt ett gny, hvari segerrop blandades med fasans och förtviflans skrän.

»Hör detta, min fru!» sade Hayraddin och skatta er lycklig, att ni slipper inblanda er gälla diskant i den der konserten. Tro mig, jag skall på hederligt sätt draga försorg om er, och stjernorna skola hålla ord och skaffa er en bra man.»

Lik ett vilddjur, utmattadt och kufvadt af ångest och ansträngning, öfverlemnade grefvinnan Hameline sig åt sina följeslagares ledning och lät dem tåligt föra sig hvart de behagade. Hennes sinnesförvirring och kraftuttömning voro till och med så stora, att det värda paret, hvilket till hälften bar, till hälften ledde henne, fortsatte sitt samtal i hennes närvaro, utan att hon ens förstod ett ord.

»Från första stunden ansåg jag er plan som en dårskap», sade Marthon. »Hade ni kunnat bringa de båda unga tillhopa, då hade vi kanske kunnat räkna på deras tacksamhet och haft en fast fot i deras slott; men hur var det tänkbart, att en så vacker yngling skulle vilja gifta sig med den här gamla tokan?»

»Rizpah», sade Hayraddin, »du har burit en kristens namn och vistats så länge i detta bedårade folks tält, att du blifvit delaktig af deras dårskaper. Huru kunde jag

Quentin Durward.21