heter, som äro i större fara än någonsin», svarade löjtnanten.
»Pah, Peterkin», svarade hans förman; »du är alltid en sådan vresig tvärvigg.»
»Tvärvigg? Nej de' ä' jag inte», sade Peterkin; »ty hvad som behagar andra, behagar också mig. Jag önskar bara, att det inte går med oss som med grodorna i fabeln, hvilka i stället för en stock fingo en stork till konung, hvarom klockarn i St. Lambert brukade läsa för oss ur mäster Æsops bok.»
»Jag förstår inte hvad ni menar, Peterkin», sade syndikern.
»Nå, då skall jag säga er, mäster Pavillon, att den här Vildgalten tycks ha god lust att slå sig ned på Schonwaldt, och att han sannolikt kommer att bli en lika besvärlig granne för vår stad, som någonsin den gamla biskopen. Han tycks tro, att vi intagit slottet endast för hans räkning, och är endast tveksam om, huruvida han skall låta kalla sig för prins eller biskop, och det är en skam att se, hur de misshandlat den gamla mannen».
»Det tillåter jag aldrig, Peterkin», sade Pavillon uppbrusande. »Jag afskydde biskopsmössan, men ej det hufvud som bar den. Vi äro tio emot en i fält, Peterkin, och vilja ej tåla sådana styggelser.
»Ja, vi äro tio emot en i fält; men i slottet äro vi bara man mot man, och dessutom taga Nickel Block, slagtaren, och förstädernas hela slödder parti för Wilhelm de la Marck, dels derför att de nu kunna lefva i sus och dus, ty han har låtit slå hål på alla öl- och vinfat, dels af gammalt groll till oss, som äro handtverkare och hafva privilegier.»
»Peter», sade Pavillon, »vi skola strax bege oss till staden. Jag vill ej längre bli qvar på Schonwaldt.»
»Men vindbryggorna äro uppdragna och portarne tillstängda och bevakade af lansknektar; och om vi skulle försöka att med våld bryta oss igenom, så torde de der karlarne, hvilkas hvardags-göra är krig, gå illa åt oss, som endast slåss en och annan gång på en helgdag».
»Men hvarför har han stängt till portarne?» sade den uppskrämda borgaren; »eller huru kan han understå sig att göra hederligt folk till fångar?»
