Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/359

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
317

»Är det möjligt för oss att hinna upp honom? Har han fått tillsammans någon styrka?» frågade Isabella.

»Hans enda hopp är himmeln», sade skotten: »men hvarthelst ni önskar gå, så förblir jag vid er sida, som en beslutsam ledsagare och beskyddare.»

»Vi skola öfverlägga derom», sade Isabella, och efter ett ögonblicks tystnad tillade hon: »helst valde jag ett kloster, men jag fruktar blott, att det vore ett alltför svagt värn emot dem, som förfölja mig.»

»Hm, hm!» sade Pavillon; »jag har svårt att rekommendera något kloster inom Lüttichs område, emedan Ardennernas Vildgalt, ehuru på det hela en dugtig anförare, en pålitlig bundsförvandt och en vän till vår stad, icke destomindre har sina svåra sidor och i allmänhet visar föga aktning för kloster och dylikt. Det påstås, att ett tjog nunnor — det vill säga sådana som varit nunnor — alltid marschera med hans kompani.»

»Gör er i ordning så fort som möjligt, herr Durward», sade Isabella, afbrytande dessa detaljer, »eftersom jag är nödsakad att anförtro mig åt er redlighet.»

Så snart syndikern och Quentin lemnat rummet, började Isabella fråga Gertrud om vägarne med mera dylikt, och det med en sådan förståndsskärpa och sådan redighet, att den senare ej kunde låta bli att utropa: »jag beundrar er, fröken; jag har hört talas om manlig själsstyrka; men er tyckes nästan öfvermensklig.»

»Nöden», svarade grefvinnan, »nöden, min vän, är så väl modets som uppfinningens moder. För ej långt tillbaka kunde jag falla i vanmakt, bara jag såg en droppa blod flyta ur ett obetydligt sår; sedan dess har jag sett hjertblod flyta omkring mig, jag kan väl säga det, i strömmar, och likväl bibehållit min sans och min sjelfbeherskning. Tro likväl ej, att det var någon lätt uppgift», tillade hon, i det hon lade en darrande hand på Gertruds arm, ehuru hennes röst fortfor att vara lika fast som förut; »den lilla verlden inom mig är lik en garnison, belägrad af tusentals fiender, hvilka endast den fastaste beslutsamhet kan afhålla från att hvarje ögonblick och från alla håll löpa till storms. Vore min belägenhet ett enda grand mindre farlig än den är — insåge jag ej, att mitt enda hopp om räddning från ett öde, forfärligare