TJUGUFJERDE KAPITLET.
Kapitulationen.
Fri eller ej, herr riddare, jag ger mig;
Förfar med mig som det en ädling höfs —
Betänk att krigets lycka er kan bringa
Derhän en gång, dit nu hon mig har bragt:
På sorgsna fångars lista.
Anonym.
kärmytslingen mellan Schwarz-reiters och de
burgundiska ryttarne varade knapt fem
minuter, innan de förra voro drifna på flykten
genom de senares öfverlägsenhet i hästar, vapen
och militärisk anda. Inom kortare tid, än vi nämnt,
återkom grefve Crèvecœur, aftorkande sitt blodiga svärd på
sin hästs man, till skogsbrynet, der Isabella qvarstannat
som åskådarinna af striden. En del af hans folk följde
honom, medan den andra fortfor att förfölja den flyende
fienden ett stycke framåt landsvägen.
»Det är en skam», sade grefven, »att riddares och adelsmäns vapen skola behöfva sölas med dessa råa svins blod.»
Med dessa ord stack han sitt svärd i slidan och tillade: »detta är en mindre behaglig välkomsthelsning till ert hem, min vackra kusin, men vandrande prinsessor få bereda sig på slika äfventyr. Det var emellertid väl, att jag kom upp i tid, ty det kan jag försäkra er, att de svarta ryttarne lika litet respektera en grefvinnas krona som en landtflickas hufva, och jag tycker, att ert medfölje just ser mig ut att kunna hafva gjort mycket motstånd.»
