Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

XXXIV

samt, hvad som var ännu värre, för fönster, som på ett par ställen gifvit vika för stormen.

»Vi hafva sökt göra det lilla tornet litet beboeligare», sade markisen, i det han skyndade genom denna förödelsens bostad. »Detta var i forna tider ett målningsgalleri, och i kabinettet der, som nu begagnas till bibliotek, förvarades några utmärkta kabinetts-stycken, hvilkas litenhet fordrade, att man betraktade dem på nära håll».

Vid det han sade dessa ord, drog han åt sidan ett förhänge, och vi inträdde i det ifrågavarande rummet.

Det var åttkantigt, motsvarande den yttre formen på det torn, hvars inre det upptog. Fyra af sidorna voro försedda med gallerfönster, af hvilka hvart och ett åt sitt håll erbjöd den härligaste utsigt öfver den majestätiska Loire och den omkringliggande nejden, hvarigenom floden slingrade sig. Fönsterrutorna voro af inbrändt glas, och den nedgående solens strålar, som med all sin glans strömmade genom två af fönstren, visade en lysande förening af religiösa emblemer och heraldiska sirater, som det var nästan omöjligt att betrakta utan att bländas. Men de andra båda fönstren, från hvilka solstrålarna redan aflägsnat sig, kunde betraktas nogare och utvisade tydligt, att det inbrända glaset ej ursprungligen tillhört de fönster, hvari det nu prunkade, utan, efter hvad jag sedermera erfor, det oskärade och utplundrade slottskapellet. Markisen hade under flere månader roat sig med att medelst kyrkoherdens och den till allt användbare La Jeunesse's tillhjelp fullända detta rifacciamento, och ehuru de blott flickat tillsammans fragment, hvilka på flere ställen voro ytterst små, så gjorde det hela likväl en ganska vacker effekt, så vida det ej undersöktes mycket noga och med en fornforskares öga. De väggar i rummet, som ej hade några fönster, voro, med undantag af den rymd, som den lilla dörren upptog, försedda med skåp och hyllor, hvaraf några af valnötträ, rikt utsirade med bildhuggeri, och hvaråt tiden gifvit en mörk färg, snarlik en mogen kastanies. Andra voro af simpelt trä och hade blifvit ditsatta för att fylla de luckor, som förstöringsraseriet orsakat. På dessa hyllor stodo nu fragmenten eller rättare de dyrbara relikerna af ett präktigt bibliotek.

Markisens far hade varit en man med kunskaper, och