Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/396

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

TJUGOSJETTE KAPITLET
Sammankomsten.

En hotfull varsel skåda astrologer
I furstars möte, som när med Saturnus
Mars plägar träffa samman.

Gammalt skådespel.

Det är svårt att afgöra, huruvida det för furstar är ett med deras värdighet förknippadt privilegium eller straff, att de, genom den aktning de äro skyldiga sin egen rang och värdighet, i sitt umgänge med hvarandra äro nödsakade att underkasta sina känslor och uttryck en sträng etiketts lagar, hvilken förbjuder dem att öppet öfverlemna sig åt hvarje häftig sinnesrörelse och som med rätta skulle kunna anses som en djup förställning, så vida ej hela verlden visste, att denna konstlade artighet endast är en tom ceremoni. Detta oaktadt är det ej mindre säkert, att de, då de, för att gifva friare lopp åt sina våldsamma lidelser, öfverskrida dessa ceremoniela gränser, blottställa sitt majestät inför verldens ögon, hvarpå vi hafva ett slående exempel, då de två frejdade medtäflarne, Frans I och kejsar Carl, rent af drefvo hvarandra till lögnare och ville afgöra sin tvist genom ett envig.

Carl af Burgund, den häftigaste och otåligaste, ja, vi kunna till och med säga, den oklokaste af sin tids furstar, fann sig icke desto mindre fjättrad och liksom fasthållen inom en trollkrets af den vördnad, han var skyldig Ludvig såsom sin suverän och länsherre, hvilken bevärdigat honom, en kronans vasall, med den utmärkta